Calle skickade över en intressesant artikel förut och även om det inte var spelet i sig jag fastnade för så var det ett litet stycke text som satte huvudet på snurr några varv.
Visst, det finns barn och ungdomar som spelar men genomsnittsåldern är 35, herregud. Den publiken nöjer sig inte med att bara skjuta aliens i korridorer. De vill en upplevelse som går att leva sig in i känslomässigt. Som lämnar ett avtryck i dem när spelet är över.
Okej, jag är närmare 35 än 15 och visst kan jag känna ett visst krav på spel idag jämfört med för kanske tio år sedan. Men måste spelen vara djuplodade bara för det? Måste det vara en story så djup att man måste ta sig igenom hela spelet för att få ett helhetsgrepp? Vilken typ av känslor måste nås för att det ska vara ett giltigt skäl till ett psykologiskt godkänt spel? Många tycker säkerligen det är banalt att ett TV-spel kan lämna avstamp. Men är det så mycket mer patetiskt än att en film gör samma sak? Eller en såpa på televisionen?
Det mest spelade spelet inom mina väggar är FIFA och det spelas för att framkalla den obeskrivligt sköna känslan av att vinna, att vara bäst och att inte ge upp förrän domaren sätter pipan i munnen och blåser. Ytligt? Yes. Banalt? Japp. Känsloframkallande? Så in i helvete när hundratals timmar av spelande står på spel.
Vi spelar Buzz också och i ärlighetens namn, spelar inte du för att vinna en runda över polarna? Vi spelar Call of Duty också. Och i ärlighetens namn, spelar inte du för att vinna över polaren? Jo, ja, jag tänkte väl det.
I grund och botten kan man alltså påstå att mitt (och ditt?) spelande utgår från att skapa ett avtryck när jag spelat klart. Trots att det är sport. Trots att det är fotboll. Trots att jag spelat FIFA-serien sedan det första 3D-spelet kom med FIFA ’96 på hösten 1995. Tusen och tusen gånger åter. Avstamp. Ett glatt avstamp. Allt annat är domarens fel.