Han är bara en människa. Som du och jag. Han fick ett av världens mest omöjliga uppdrag, tillika det kanske mest prestigefyllda. Men allra mest omöjligt. Ingen klandrar honom för misstag och debacle. Och jag hade länge tålamodet. Ända in i mars faktiskt. Till den 16:e i månaden och 0-3-torsken hemma mot Liverpool. Jag såg inte matchen. Jag lyssnade. På en brittisk stream i mobilen på en taskig EDGE-lina mellan Ö-vik och Östersund. Det var fullt tillräckligt. Då hade jag ändå en skön positiv känsla inför drabbningen. Hur jag nu kunde ha det, men det var väl den sista strimman hopp som kom krypandes och försökte göra sig hörd. Den försvann, men återuppstod vagt under några sköna och nästan klassiska United-matcher i ligan och ett par ändå fina matcher i Champions League, trots uttåg mot världens just nu bästa klubb.
Nu är det 21 april och känslan av ljuset långt där borta är totalt borta. Jag kan verkligen inte se Moyes i United nästa säsong, mer än i de historieböcker som kommer att skrivas. Jag kan verkligen inte det. Något måste hända. För en sådan här säsong hade jag inte ens tippat mot en miljon kronor för ett år sedan. Det får räcka nu. Trots att han bara är en människa, precis som du och jag.
#moyesout – och jag menar det.
