När en säsong öppnar så stänger man som regel en annan. I maj tidigare i år sa vi tack och hejdå till vintern men körde samtidigt igång vår sjätte säsong med Mitt Everest, utmaningen där man ska ”klättra” höjdmeter motsvarande Mount Everest. Antingen gå/jogga/springa i en skidbacke i närheten, eller ta sig an höjderna på annat sätt. Det här drog vi igång inför Kilimanjaro-vandringen (ja, den toppen besteg vi på riktigt och på plats) när vi ville köra lite backträning inför äventyret.
Vi har fortsatt även efteråt och i fredags stängde vi årets säsong med att defilera i mål. Toppen av Everest nådde vi redan i september så nu handlade det mest om att nå nästa milstolpe.
10.000-metersklubben. I antal höjdmeter alltså.
Så. Som afterwork i fredags, med begynnande mörker, gav vi oss ut på Funäsdalsberget med pannlamporna påslagna. Hela vägen upp på toppen var planen och trehundrafyrtionio höjdmeter i ett enda svep. Det grejade vi så klart. Högst upp kunde vi i den sista strimman av skymningsljus se Anåfjällets snöklädda toppar en bit bort och Villa Viste nere vid dalstationen.
Maria tog hem segern i Ladängen Everest med sina 10.102 höjdmeter medan jag joggade in som tvåa på 10.073. Det är vi så klart väldigt nöjda med. Själv tog jag säsongens första försiktiga höjdmeter där i maj, som en lite ”känna efter”-runda efter korsbandsoperationen förra hösten. Det visade sig gå bättre än väntat och efter det blev backträningen ett fint naturligt inslag i rehaben.
När en säsong stänger så öppnar en annan. Nu har vi lagt årets backträning bakom oss och de kommande månaderna kör vi backarna utförs istället, med pjäxor och skidor. Fast i maj kör vi igång igen. Ses vi på ”Everest” även 2026?
