Ready. Steady. Under en knapp tiondel av en sekund känner jag sedan plötsligt hur jag inte längre är fastförankrad med flygplanet. Jag ta mig fan flyger.
Ja, så satt man då där i en Cessna 206. Tretusen meter ovanför marken, lätt dinglandes med benen i väntan på att få göra det. DET. Hoppet alltså (och inte tretusenmetersklubben). Eller ja, riktigt sådär glamoröst var det ju inte men det ??skulle?? kunna ha varit det. Verkligheten var dock så jävla mycket häftigare.
Alltså, det är lika bra att klargöra det på direkten. Östersund är en fantastisk stad och det finns många skäl till varför jag inte flyttat härifrån. "Jag hatar att flytta" är förvisso ett av argumenten men som sagt, det finns fler skäl. Faktiskt. Men så finns det ju de där små betydelsefulla (eller betydelselösa, beroende på hur man väljer att ta ställning i frågan) sakerna som man bara irriterar sig på...
Några helt underbart svala vindar drar in i lägenheten. Jag sitter här och har hjärnan på lågvarv, efter gårdagens 22-timmarsrace. Det tar på krafterna...
Klockan har snart passerat 01 och jag sitter fortfarande uppe och ordnar lite uppdateringar inför morgondagens big happening här i Östersund. Det kommer att bli en lång dag för redan klockan 05:15 ringer klockan.
Dåså, då var man återigen på hemmaplan efter nattens långa roadtrip på lite drygt 70 mil. Exakt klockan 04:00 rullade vi ut från Statoil i Sveg med målet att nå Östersund klockan sex.
Efter ett riktigt skönt träningspass så bestämde sig jag och Mac för att tillslut se den där filmen vi hört en del om och som vi blev tipsade om för ett år sedan. "Fear and loathing in Lasvegas":http://www.imdb.com/title/tt0120669/ , med bland annat Johnny Depp.
Två dagars jobb och jag har känt mig en aning frustrerad över allt och ingenting. Jag vet inte vad det beror på, men bara vetskapen på att jag inte har tränat på över två veckor plus den andra vetskapen om att det snart var dags kan ha med saken att göra.
Så slog även Östersund till och det ligger någon sorts konstig mystik över staden, som alltid visar sig från sin absolut bästa sida när jag är på väg att lämna den. Oavsett årstid.
Det känns lite tungt just nu och mars har sonika avslutats med en missräkning i schemat. Jag hade nämligen tänkt att följa Färjestad några veckor till men får helt enkelt inrikta mig på silly season, en väldigt tidig sådan då man som FBK-supporter är van vid finalserier de senaste åren.
Jag fick ett telefonsamtal för ungefär ett dygn sedan. Det var Marcus som i extas konstaterade att jag skulle gå ut på balkongen och titta till himlen. Så gjorde jag och där uppenbarade sig årets hittills, som jag upplevt, mäktigaste norrsken.
