Visste ni att det genomsnittliga svenska hushållet sitter med nästan 20 olika prenumerationstjänster varje månad? Initialt baxnade jag lite när jag läste om rapporten för någon vecka sedan. Fast ändå. När man tänker efter och bryter ner siffran i småbitar så är den inte helt orimlig. Det är ju inte bara de stora och dyra tjänsterna som kostar pengar.
Netflix och Spotify är väl det första som folk tänker på. Möjligtvis att man breddar sin spektrum till streamingtjänster generellt. Då missar man ju dock gymmet, bilen, kreditkortet, vårdtjänsterna och lokaltrafiken. I den meningen är ju även detta olika typer av prenumerationer. Och de kostar. I snitt verkar varje hushåll lägga 6600 kronor per månad (!) på sånt här, vilket i runda slängar är på 330 spänn per prenumeration.
Sjuka pengar. Egentligen. Och då hjälper det ju inte direkt när en av tjänsterna som jag själv använder nyligen bestämde sig för att bli 54% dyrare. Fortsätt läsa så förstår ni.
Men. Man får ju ändå credda företagen för användarvänligheten. Man signar upp (lätt), sätter automatiskt dragning från betalkortet (jättelätt) och så behöver man inte bry sig (superlätt). Det är betydligt enklare än att då och då göra engångsbetalningar. Tjänsterna blir med tiden även ”svåra” att vara utan så en subtil prishöjning kan man därför hantera. Alternativet att säga upp tjänsten (vilket givetvis är krångligt) innebär nämligen att man inte har någonting av värde kvar. Leverantören äger innehållet.
Microsoft vet så klart det här.
I vårt hushåll
Är vi bättre i vårt hushåll? Nja, vi lägger inga sextusensexhundra kronor per månad men vi är säkert uppe och tassar på tjugotalet prenumerationer. Vi kör de klassiska som Spotify och Netflix medan annan i-landslyx landar lite mer under radarn. Molnlagring för hundringen, Teslas premiumtjänst för bilen en hundring till, webbhotell fyrahundra, Flightradar trettio spänn, VPN för något liknande. Och så vidare.
Häromdagen nådde dock en tjänsterna tillräcklig radarhöjd för att bli ett legalt mål att skjuta ner. ”Råttet är mågat!”, som Per Ledin en gång sa.
Smärtgränsen passerad
I TV-hyllan står min Xbox. Den är trevlig och ger mig några timmar varje månad där jag kan sjunka ner i soffan och slå av tankeverksamheten en stund. Men jag är i ärlighetens namn en sällanspelare. Några karriärlägen orkar jag inte starta eftersom det går så lång tid mellan gångerna jag spelar.
Från början var det absolut värt de 129 spänn i månaden som GamePass Ultimate kostade. Jag fick några spel på köpet, vilket var ungefär det jag behövde och hade tid med. Sedan blev priset 159 kronor. Och som sedan tickade in på 185 svenska riksdaler. Där någonstans började det skava en aning. Det skavet övergick häromdagen till ett öppet sår när jag såg att Microsoft kommer höja priset igen.
Till 285 svenska kronor. Och där, där nåddes smärtgränsen.
Att Microsoft lockar med ”bättre tjänster” och ”fler gratis spel” är en klen tröst för någon som spelar fyra-fem timmar varje månad. Jag kommer att säga upp Ultimate när prishöjningen blir verklighet i november. Vad som blir kvar får jag se. I värsta fall en ospelbar konsol som står i TV-bänken och samlar damm, eftersom jag hittills enbart kunnat leva på spel som ingått i GamePass-prenumerationen. Jag bara gissar att det är no more Call of Duty, hejdå till FIFA och bye bye till FlightSimulator.
Men jag betalar inte nästan trehundra spänn för något jag knappt använder. Även om jag har råd.
Dyrt kontra prisvärt
Med det sagt. Vi är inte främmande att kasta ut tjänster vi knappt använder, eller byta tjänsteleverantör vid större prisförändringar. Svindyra sportkanaler är sedan länge historia. Film- serietjänster? Nej men vi hinner knappt med Netflix. Bredbandet förhandlar vi om varje år och har sparat oss tusentals kronor. Leasing av bil blev det bara en gång och är kanske den tjänst där man har minst värde kvar när kontraktet är slut. Glasögon, kaffe, ny-mobil-varje-år-prenumeration eller tandläkartjänster har aldrig ens varit på kartan. ChatGPT har jag just nu men den kommer troligen att ryka framöver.
Andra tjänster kan vi ha kvar om de fyller ett värde. Vi skiljer till exempel på ”dyrt” kontra ”prisvärt”. Viss molnlagring får ticka på, precis som Teslas premiumtjänst för bilen. Det på pappret svindyra AmEx-kortet kan vi också se värdet i, allra helst när kortets självriskeliminering på hyrbil ”sparar” oss ett par-tre tusen kronor varje gång vi hyr bil utomlands. Ja men jo, det händer en-två gånger per år.
I vår värld är det orimligt att kasta pengar i sjön bara för att ha bekvämligheten med en tjänst, trots att man knappt använder den. Som TV-spelet, vars prishöjning var själva skälet till det här inlägget. Bara Xbox Ultimate blir nästan fyra papp per år. Släng på en uppsägning av ChatGPT och vi är uppe i nästan sju tusen kronor. Det går att göra många andra roliga saker för de där pengarna.
Hur gör ni med prenumerationstjänster? Skvalpar de på och kostar pengar eller kör ni en översyn emellanåt och avslutar sånt ni inte behöver? Lämna en kommentar och berätta!