Fred på jorden, mat till alla och välfärd åt gemene man låter ju fint men ack så ytligt och icke genomförbart (och den som säger något annat är naiv – inklusive Miss Universum-kanditaterna, och hör sen). Framförallt när man går till ens egna gigantiska i-landsproblem, som också alltid växer sig större på senare år när Apple har sina keynotes. Senaste gången det var riktigt hett (på riktigt) var ju iPad-releasen i januari. Själv sågade jag inte iPaden men fann heller inte någon naturligt plats i tillvaron. Det var då det.
Och idag står jag väl ungefär för det där också då jag sitter med exakt samma utrustning som då. Macbook, iPhone. Men på senare tid har saknaden efter en ”riktig” Mac växt sig allt större och efter att ha gjort en psykologisk djupdykning och konfronterat mig själv kom jag fram till att det måste ha varit förra sommarens abrupta försäljning av min kärleks-iMac som jag fortfarande inte kommit över. 24 tum stilrenhet och med bestialiska muskler under dess vackra aluminiumhölje var en saga från början tillslut. Inte ska vi förta Macbookens prestationer, den gör ju sitt jobb och är grymt portabel men det blir liksom inte samma grej när man drar in RAW-materialet från systemkameran eller försöker klippa ihop filmklipp med bra flyt i arbetsflödena. Bland annat.
Så. Jag har funderat. Vridit på argumentboxen, vänt den upp och ner och skakat. Men ingen lösning ramlade ur, däremot hittade jag massa i-landsproblem i botten. Jag fick bilder i mitt huvud där jag såg mig själv halvligga i soffan och spela Angry Birds på en iPad. Jag såg mig själv packa ner nya Macbook Air på 13″ och blotta 1,3kg i väskan och sticka ut på roadtrip. Jag såg mig själv redigera RAW-bilder på en iMac 27″. Jag såg mig själv… lycklig. Pryl-lycklig. I-landslycklig.Ytligt lycklig.
Ikväll tömdes med andra ord min mentala plånbok igen. Det är både underhållande och skrämmande på samma gång. Ibland är ju ytlighet och prylfixering väldigt bra, samtidigt som jag försöker tvätta bort prylnördsstämpeln ur pannan på mig. Det går sådär. Men frågan jag återigen ställer mig – är man prylnörd bara för att man ser lösningar på (i-lands)”problem”? Eller är man bara helt enkelt jävligt smart som försöker lösa problem? Förmodligen. Båda.
