Tidigare ikväll blev jag anklagad för att hata andra lag mer än jag älskar mitt eget. Kära jösses och hjärtanes, så fel ute man är om man hävdar något sådant. Jag kan tycka illa om lag, jag kan raljera sarkastiskt och skriva ner dem men jag hatar aldrig lag. Och illatyckandet överstiger dessutom aldrig – ALDRIG – kärleken till mina egna lag. Aldrig.
Jag förespråkar att Chelsea förlorar, Arsenal lika så och nu för tiden även småfolket i Man City. De har ofta med toppstriden att göra och där innebär poängtapp ett mer gynnsamt läge för mitt eget lag (Man United, om någon nu skulle ha missat det). Taktiksympatier kan man kalla det. Men jag hatar inte Chelsea, Arsenal eller Man City. Jag kan tycka illa om dem, men jag hatar dem inte. Och illatyckandet överstiger aldrig – ALDRIG – kärleken till mitt eget lag.
Idag föll dock reaktionerna på mina sympatier för Spurs hemma mot Liverpool. Hur kan då det gå ihop? Spurs har ju toppkänning och Liverpool är ju så långt från toppstridskonkurrenter man kan komma. Skillnaden är dock att Spurs ändå ligger mig lite varmt om hjärtat. Jag har på senare år fattat en del tycke för klubben och tycker de ofta spelar en underhållande fotboll. Dessutom ser jag gärna att de kniper en Champions League-plats, betydligt hellre än att Liverpool gör det. Sedan har de ju Bale – som jag gärna ser i Man United så snart som går. Drömma måste man göra ibland.
Drömmer till White Hart Lane gör jag också (bland annat, borde verkligen sätta ihop en lista på arenor jag borde besöka), det där är ett givet besök när man någon gång framöver pyser iväg till London, att tajma med ett ManUnited-möte är ju en bonus. Idag vände de och vann med segermål i 92:a minuten, det värmde i hjärtat en liten liten smula och då kan jag nästan ta anklagelsen med en stor nypa salt och en dos lugn. För återigen, jag hatar inga lag. Ett direkt korkat påstående.
