Jag älskar kartor och har så gjort så länge jag kan minnas. Redan på de första utlandsbilresorna i slutet på 80- och i början på 90-talet var kartboken en av de roligaste böckerna i bilen genom Europa. Det är nog därför jag tycker det är så barnsligt kul att flyga. Att få verkligheten serverad som en karta under fötterna. Det är något speciellt.
Ibland blir det lite extra trevligt att flyga, när man drar nya rutter över både nya och ”nya” områden. Det är alltid kul att få nya vinklar på platser man tidigare bara sett från marken. Som när jag för första gången åkte tåg genom Brålanda eller när jag första gången flög över samma ställe. Eller som i fredags, när resan till Milano gick både via BGO och CPH innan vi tillslut landade på MXP. Eller som i måndags, när hemresan från LIN gick via CPH till TRD och vi flugit över både bekanta och obekanta ställen. Vackra ställen och ännu vackrare ställen och bisarrt vackra ställen. Ungefär så här.
TRD-BGO var en ny upplevelse, tyvärr späckad med moln men ibland stack topparna igenom.
I somras utforskade vi Telemark från vägen. I fredags såg vi samma område från 35000 fot och med Gaustatoppen i ensamt majestät (toppen i centrum av bilden).
Falkenberg har passerats på E6:an ett antal gånger men jag har aldrig sett västkusten från den här vinkeln.
Alperna har också passerats ett antal gånger längs vägarna, både i gryningsljus och solnedgångar. En gång tidigare har jag flugit över dem men när man ser dem i solnedgången blir det bara än mer magiskt. En fantastisk upplevelse att sitta i en A321:a på runt 310000 fot och dra in strax ovanför Lucern.
Och har man upplevt skymningen på nedresan så blir det ju gryningen på hemresan. 06:00-planet från Linate tog en sväng över Lugano innan vi susade vidare norrut. Snöklädda toppar på ena handen, solen i ögonen på andra.
Avslutningsvis gick sista turen längst västkusten mot TRD. Här skymtas Höganäs.
