Vem som är chef? Brasilien. Så är det nu. Nästan dygnets alla timmar. Förutom de fyra-fem jag sover. Det har gått fem-sex dagar av turnéringen, jag börjar känna av tröttheten och igår gick det så långt att jag faktiskt kapitulerade Ghana-USA (1-2) och tog några timmars extra sömn istället. Jag kan eventuellt ha behövt det.
Idag, efter ett välbehövligt uttömmande pass bodypump där all irritation från dagens Flash-sessioner svettades och stånkades ut, satte jag mig på jobbet för att komma ifatt med lite småsaker. Tillsammans med chefen. Brasilien alltså. Medan Flash-skräpet renderade animationer och mötesagendor spikades för en kommande höst så rullade Belgien-Algeriet (2-1) på en rMPB nära mig. Utan Adnan. Men med Fellaini, som jag inte gav många korvören för häromdagen. Vem som skallade in kvitteringen? Gissa. Vem som inte fick spela alls? Gissa. Men jag sörjer icke idag, för Belgien står som silvermedaljörer i VM-tipset på jobbet.
Klockan tickade. Runtomkring var det lugnt, ty själv satt jag på plan 5 och bockade av punkt efter punkt i OneNote. Arbetsmiljö deluxe. Dessutom hann jag, med några få minuters marginal, kitta ihop och checka ut utan att behöva bråka med larmcentral och annat spännande. FIFA vet hur man lägger matchtider, trots fem timmars tidsdifferens.
Så. Brasilien nollade av Mexiko. Mexiko nollade av Brasilien och VM:s andra noll-nolla är precis ett faktum. Nu återstår bara det stora dilemmat – vilken av cheferna ska jag glädja nu? Den som gör att jag sitter uppe till mitt-i-natten och ser Ryssland mot Sydkorea eller den som vill att jag fortsätter med Flash-filmerna i morgon i vettig tid?
Jag suger på den karamellen en stund till.
