En fråga jag får ibland faktiskt. Hur ofta jag ser på fotboll alltså. För vissa är det helt obegripligt hur jag ens kan titta på fotboll, än mer hur jag kan titta så mycket på fotboll (eller åka på match mellan två lag jag inte bryr mig om). Men faktum är, det är inte så våldsamt farligt (längre). Men jag ska försöka ge mig på en liten kort förklaring på hur det fungerar. För mig. Och det efter lite inspiration från Offsides podcast som jag gärna lyssnar på så fort ett nytt avsnitt är ute, där Anders Bengtsson uttryckte det hela på ett väldigt målande sätt i #66.
Man kan även ha de där lite tråkigare matcherna, som Falkenberg – Gefle, där i bakgrunden. Man går runt och fixar, man kan ändå sitta och prata med sin fru om andra saker. Så har man det där, som en härlig liten fond i livet.
Fotbollen alltså. I bakgrunden. Som en fond. Vackert sagt och åt det hållet fungerar jag. Det är inte så att jag aktivt sitter och plöjer alla helgens matcher i Premier League, pluggar laguppställningar och vet allt om alla och är stenhårt insatt i veckans kommande Champions League-matcher. Då hade jag inte vare sig jobbat där jag jobbar eller haft en blogg som rullar dagligen. Tro mig. Okej, möjligtvis bloggen men ni fattar poängen.
Däremot. Den där fonden. Jag tycker om när det rullar matcher i bakgrunden, jag kan välja det jag vill se och följer det med ett halvt öga. Framförallt de gånger jag är själv hemma. Då kan det gå på från första Premier League-minuten på lördag vid halv två och så kan det få rulla tills sista sparken strax efter 20 på kvällen. Under tiden har jag gjort massa andra saker, eventuellt ätit något vettigt, kanske även något ovettigt plus att jag har haft hyfsad koll på fotbollen utan att bry mig nämnvärt åt en mid-table-match ingen bryr sig om (typ Liverpool-WBA).
Vid skarpt läge? Ja, då kan ni ge er fan på att jag sitter där med fulladdad mobil och Twitterflödet i högsta hugg. Som i söndags. Och då, när United krossar city, lyfter taket. Men så är det ingen mid-table-match heller.