Skicka ett vykort, älskling!

Så här i tider med sociala medier, bildströmmar, delningar och där allt ska ske här och nu så finns det en detalj som jag sedan några år återupptagit. Som jag numera håller fast vid när jag är ute och flänger. Lite retro sådär. Att skicka ett vykort. Eller två. Ibland tre och fyra. För trots att vi har en värld där i princip allt kan delas på sekunden så är det ganska charmigt att skicka ett vykort. Att även det ska få åka på en resa innan det ramlar ner i ett brevinkast. Flera dagar senare. Hundra, ja kanske tusen mil därifrån. Via femtioelva postterminaler och tre bananbåtar.

Och så tycker jag ju själv att det är roligt att författa dem. Att skriva för hand, få skrivkramp (tyvärr sant, andelen text som jag skriver förhand så här 2015 är försvinnande liten), att jaga frimärken och brevlådor.

Mottagarna för min del blir dels generation äldre. Min kära mormor får alltid ett vykort, ibland två, från resorna i brist på smart mobil och bildströmsfunktioner. Och så till generation yngre, mina systerbarn. De har ju förvisso surfplattor och skulle rent teoretiskt sett kunna ta emot bilder den vägen. Men, jag inbillar mig att de ser ett visst nöje i att få ett vykort adresserat till sig, som dimper ner i brevlådan och som sedan pryder kylskåpet ett tag framöver. Förhoppningsvis ger det dem också en bild av att världen är stor, spännande och annorlunda och att de själva fylls av den där reslusten när de blir lite äldre…

…och så brukar jag skicka hem till mitt eget hus också, om jag är ute på egen hand och flänger. Alltid kul att gå förbi kylskåpet hemma och skymta förbi ett kort från en fin resa och minnas några sköna stunder.

Brukar du skicka ett vykort på dina resor eller kör du bara digitalt?