Ja, det blev ju en helg i mina gamla ursprungstrakter. På platser jag inte varit på sedan jag gick i söndagsskolan (!). Bland folk som jag inte träffat sedan förra seklet. Rörvik utanför Brålanda har jag inte satt min fot vid sedan 90-talet. Men stället stod kvar. Det var mycket som var förändrat så klart men stranden låg kvar och där nere drog Vänerns vågor in med de iskalla februarivindarna.
Värme var det dock inomhus. Både temperaturmässigt och känslomässigt, när min vapendragare sedan drygt 23 år och hans kvinna blev ett. Plus att yngste förmågan blev doppad i vatten från Vänern och Jämtland. Lika bra att samla ihop allt på en och samma gång, när folk ändå åkt land och rike runt för att vara med på festligheterna.
Festligt var även vädret. Fantastiskt vårväder varvades med isiga vindar och snöyra. Ena kvällen kom plogbilen, andra kvällen kvittrade fåglarna i solskenet. Vi kan kalla det för februarischizofreni. Vackert på sitt sätt. På så många sätt.
Februari är fint! Så länge det inte är vabruari… Kul förresten att upptäcka lite ”nygamla” marker i landet. Jag är dåligt berest i Sverige, men hade ett dygn i Halmstad häromveckan. Rätt random, men väldigt vackert! Blev sugen på mer svenska destinationer på min bucket list framöver. Har du någon, än så länge obesökt, plats i Sverige du verkligen vill uppleva?
Sanna, fin kommentar. Tack! 🙂 Ja, jag har ju massor av fjällvärld kvar att uppleva känner jag. Och så finns det ju de där små smultronställena som är kvar att upptäcka, både i områden där jag härjar ofta men också platser som jag kanske inte besöker så ofta. Men primärt fjällen. Tänk Stora Sjöfallet, tänk Sarek, tänk… ja. Tänk. 🙂
Oj vilket blandat väder, verkligen februarischizofreni. 🙂
Verkligen Christine, helt barockt!