En respektfull väntan med Everton-krossen

Sexton baljor har jag sett på mina nu fem matcher på Old Trafford. Dussinet av dem har United själva gjort och generellt sett har alla mål varit mer eller mindre snygga. Nanis mål mot Spurs i oktober 2010 var det märkligaste. Tadic mål i 0-1-torsken mot Southampton 2015 det minst sköna. Pogbas nickmål i nyårsmatchen det mest förlösande.

Det snyggaste? Antonio Valencias dundervolley i söndags.

Jävlar i min låda så karln dundrade på med högersläggan! Folk hade knappt hunnit sätta sig innan Old Trafford gick i extas efter bara fyra minuters spel. En normalt funtad spelare hade ju också gått bananas efter en sån rökare men vi kan väl kort konstatera att han inte är en man av något större målfirande, vår vän från Ecuador.

Ja, jag var alltså på Manchester United – Everton i söndags, en match jag haft span på ett tag och som alltså sammanföll väldigt väl med pressresan till England. Att då, med den tajmingen, komma över matchbiljett utan att lägga halva Burmas BNP var ju en ren och skär bonus.

Med rosslig hals tog jag mig ut från mitt hotell vid Piccadilly station till Old Trafford och medan det nyinköpta kaffet värmde kroppen gick jag runt utanför arenan och tog in stunden. Bland fans. Bland poliser. Bland mer eller mindre skönsjungande trubadurer. Bland matståndens fritösmoln. Och bland all förväntan i luften, från såväl förstagångsbesökare från Långtbortistan till mer frekventa fans vid Stretford End.

Efter Valencias helt magiska balja hände det, målmässigt, ingenting på nästan 80 minuter. Överlag var det ganska lågt tempo, vilket tyvärr även speglade atmosfären på Old Trafford. Förutom att Rooney hade ett par chanser att spräcka de Geas hemmanolla den här säsongen och Matas stolpträff efter frisparken i 65:e så var det både tyst och stilla på arenan. Och ”nästan mål” noteras ju som bekant inte i vare sig protokoll eller historieböcker.

Rooney förresten. Han fick det mottagande han, i mina ögon, förtjänar. Varmt, hjärtligt och stående ovationer när han i 82:a minuten byttes ut. Nej, han kommer aldrig bli staty utanför Old Trafford och han kommer förmodligen inte att få någon gata uppkallad efter sig. Och det finns ju skäl till det. Det är inte ostraffat som man sätter sig själv på transfermarknaden på tvivelaktiga grunder (plus att vissa har svårt för att han är från Liverpool).

Men det går ändå inte att ta ifrån honom det faktum att han nu för tiden innehar Uniteds målrekord med sina 253 fullträffar på 559 matcher under 13 år. Respekt. Oavsett vad.

Sedan kan man ju tycka att det var respektfullt gjort (…) av United att avvakta Rooneys byte i 82:a innan krossen tog fart på riktigt. Mkhitaryan i 83:e, Lukaku i 89:e och så fullbordades 4-0-segern med Martials straff i 92:a.

Eller som jag sa till dansk-Jakob, min pressresakollega, dagen innan…

”United behöver ju bara vinna med 4-0 för att gå upp jämsides med City!”

…efter att just City mosat Watford med 6-0 på lördagen.

På tal om sena mål. Jag vet i alla fall ett par-tre tusen ”fans” som missade de två sista, några av dem kanske de tre sista målen. Det där med att lämna matcher innan slutsignalen gått har vi pratat om förut och det är så genomkorkat att klockorna stannar. Man följer matchen från början till slut. Punkt.

Efter slutsignalen dröjde jag mig kvar lite på min läktarsektion. Lite bilder, både i kameran och mentalt. Det är alltid något speciellt med att vara på Old Trafford, trots att det här ändå var mitt femte matchbesök.

Sedan tog jag den timmeslånga promenaden tillbaka in till stan. Att ta metron efter match undviker jag gärna. Det tar i slutändan ändå lika lång tid med kö och färdtid som att promenera den knappa halvmilen från Old Trafford till Piccadilly Gardens i lugnt och skönt tempo. 

Sedan firade jag också i lite finare stil med ett besök på The Alchemist, som jag blivit tipsad om. Det där med att få sitta ner på egen hand och i lugn och ro få äta gott, fira med en jordgubbsdrink, scrolla lite sociala medier och bara få vara själv en stund ska inte underskattas. En perfekt avslutning på en perfekt dag.