Är det inte konstigt egentligen, hur vi ibland är väldigt flyktiga i kärlek? Kärlek till både människor, saker och värderingar. Om känslorna för vår partner sedan länge har flagnat så vi bryter förhållandet och går vidare mot nya äventyr. Vi kan överge en lägenhet vi hållit kär eftersom vi hittat en bättre. Bilen, som rullat så bra, ska nu bytas mot en nyare årsmodell. Det politiska partiet man röstat på i de två-tre senaste valen rimmar inte längre med ens egna värderingar, så en röstar på något annat.
Det är liksom livet. Det förändras med tiden. Vi går igenom perioder där vi möter olika behov och ställer annorlunda krav. Både på oss, våra prylar, våra hem, våra vänner och våra värderingar.
Med ett undantag. Den oförlåtliga synden.
Att byta lag. Fotboll. Hockey. Handboll. Curling. Säkert både schack och speedway också.
Jag vet inte om ”tabu” är rätt ord i sammanhanget. Det finns nog inte ens ett ord. Man pratar inte om det. Man byter helt enkelt inte lag. Det ska följas i vått och i torrt. I medgång och motgång. Genom degraderingar och hela vägen fram till pokaler och silverglanset i troférummet. Glädjerus, ärevarv och segeryra. Tunga tårar, jobbiga motgångar och krav på avgång. Hjärta och själ, hela vägen in i kaklet. Som ett äktenskap, fast utan ringar och löften.
Man. Byter. Inte. Lag.
Här, mitt i en av Manchester Uniteds mest segdragna, långtråkiga, tillsynes ändlösa platta skitmatcher mot slutet av säsongen börjar jag fundera. Över laget. Över läget. Att det känns bekant. Det är inte första matchen. Det uddlösa anfallsspelet, det tråkiga bollrullandet, det hjärtlösa trillandet som inte skapar ett skit. Hur många andra riktigt bra fotbollsmatcher har jag missat på grund av all tid jag ägnat åt den här dyngan till så kallad fotboll?
Hade det här motsvarat en dejt så hade jag aldrig mer önskat se henne. Hade det varit en lägenhet hade jag flyttat. Hade det varit en bil så hade jag förmodligen kört den till skroten utan att ens försöka sälja.
Årets säsong å andra sidan. Tvåa i ligan. FA-cupfinal på agendan. Vem är jag att klaga? Resultaten är väl allt? Alltså nej, jag vet ändå inte.
Vem har hjärta och själ?
Varför ska jag som supporter förväntas lägga mitt liv, hjärta och själ i en klubb när inte ens de som representerar klubben gör det? Ambassadörerna med det äkta klubbhjärtat känns lätträknade idag. Där nyinköpta spelare på presskonferensen säger att ”det har alltid varit min högsta dröm att spela för FC Klubben”. Precis som de sa när de skrev på för klubben innan. Precis som de säger när de skriver på för nästa klubb. Sedan springer de ut, gör några mål, kysser klubbmärket på tröjan. Och så drar de vidare.
I grund och botten handlar det så klart inte om Manchester United. De är som vi vet inte unika i sammanhanget även om det eskalerat på senare år. I grund och botten handlar det om att sätta värdet på en relation, som kan vara hur genomusel som helst utan att man för den delen ”får” lämna den. Inte för något sämre. Absolut inte för något bättre. Ärkerival ska vi inte ens prata om.
Jag har bytt lag
I ärlighetens namn. Jag har bytt lag. Inte i vuxen ålder utan som barn. Var jag då medgångssupporter? Skulle inte tro det. När Djurgården byttes till Färjestad kring 1991 hade Järnkaminerna tre raka SM-guld, varav de slagit just Färjestad i de två senaste finalerna. Ett par-tre år senare följde jag Karlstadlaget ner i hockeyallsvenskan, innan de vände tillbaka till den 15-åriga storhetsperioden från sent 90-tal och långt in på 2000-talet.
I lite äldre ålder lämnade jag Inter för Juventus, men dels var jag knappast något hardcore-fan men mest för att jag inte hade någon spelare att identifiera mig med, efter att min barndomsidol Matthäus lämnat. I övrigt ganska stiltje på bytesfronten för det är ju så att man faktiskt inte byter klubb.
Eller?
Alldeles för tråkigt alldeles för ofta
Egentligen vet jag inte vart jag vill komma. Jag tänker ju förmodligen själv inte byta klubb. Men det hindrar ju inte tankarna från att sväva iväg. Skälet? Enkelt. Att den klubb jag följer sedan 90-talet den senaste säsongen alldeles för ofta spelade så vansinnigt tråkig fotboll att jag nästan var nära att zappa till något annat.
Min fråga kvarstår således. Varför är det mer okej att byta sin livskamrat, sin lägenhet, sin bil och sina vänner men aldrig någonsin en klubbtillhörighet? Förklara för mig, för jag är inte helt säker på att jag förstår.
