Surfarnas vågor på Manly Beach

Förmiddagen i Sydney har vi börjat med att 20-minuterspromenera till Circular Quay från lägenhetshotellet i Woolloomooloo. Det är en fin promenad genom Royal Botanic Gardens och en behaglig försommardag i mitten på september. Det blir en mugg kaffe i flykten medan vi kliver på båten för att lämna stan för en halvdag. Vi har fåt tips om Manly Beach, en av alla vackra stränder i området men som också glöms bort när alla pratar om Bondi Beach istället.

Vi missar den ordinarie båten med ett par minuter men lägger ett par dollar emellan och åker snabbåten tio minuter senare istället. Den tar oss 20 minuter och vi anländer samtidigt som originalplanen.

Vyerna är episka. Sydney Harbour Bridge, Operahuset, skylinen och allt annat som man tänker att stan är känd för passerar längs med båtfärden. Och. I alla fall jag har fortfarande svårt att ta in att jag faktiskt är på plats. Downunder. I Australien. I Sydney.

Stilla Havet över våra fötter

Från Manly Wharf, dit vi anländer med båten, till stranden är det bara en kort tur till fots. Tvärsöver halvön och längs The Corso. Det är ett litet promenadstråk som kantas av affärer, klubbar, surfarbutiker och matställen. En tidig lågsäsongsfredag i mitten av september är det ganska stilla här. Såväl på gågatan som på stranden, som öppnar upp sig när vi når vägs ände.

Från norr till söder sträcker sig Manly Beach en och en halv kilometer. Skorna åker av och vi låter Stilla Havet rulla in över våra fötter. Det är isande kallt, vilket kanske inte är så konstigt den här tiden på året. Några hundra meter bort har några våghalsiga surfare kastat sig i vattnet för att leka i bruset av havet. Jag är inte särskilt lockad utan låter fötterna torka i solen, medan sanden mellan tårna får sitta kvar.

Manly Beach sägs ha fått sitt namn av Kapten Arthur Phillip, som döpte den efter den stiliga inhemska befolkningen. Han ska bland annat ha skrivit ”Their confidence and manly behaviour made me give the name of Manly Cove to this place”.

Det är Chile nästa gång

Vi är vare sig strandhängare eller solstekare. Ändå blir vi sittandes i säkert en timme. Det är en ändlös fascination att blicka ut över havet och titta på vågorna som otröttligt rullar in. Att det är Chile, 1100 mil bort, som är näst anhalt om man skulle paddla rakt ut gör bara stunden än större.

Egentligen finns det så mycket mer att uppleva av hela Manly. Strandpromenaden, vandringslederna, cykelstråken, kvarteren och alla vyer av Stilla Havet som erbjuds. Fast vi är nöjda. För en gångs skull orkar vi inte maxa runt för att försöka hinna med allt. Det är ändå en omöjlighet på en eftermiddag.

Vi vänder in mot The Corso, tar oss en senlunch på Hungry Jack’s, sitter ner en stund till och njuter av försommaren. Det är lite som hemma i Sverige en dag i maj eller juni, med eftermiddagens kyligare vindar så fort solen försvinner.

Sittandes på en strand

Det blev en halvdag på Manly tillslut, där merparten av tiden spenderades sittandes på en vidunderligt vacker strand med det mäktiga Stilla Havet rakt framför ögonen. Det måste inte vara allt av allt och maxa varje sekund, trots att det kanske ses som en kort resa för oss till Australien. Ibland måste man bara få känna lite rofylldhet och få landa. För hur en än bär sig åt som hinns ”allt” inte med ändå. Oavsett om det rör sig om fyra timmar eller fyra år.

De kalla vindarna håller i sig. Motvinden är slående på båten hela vägen tillbaka in till Sydney. Vi tar lä från kylan men kan inte hålla oss när vi återigen skymtar stan i ett härligt motljus. Vi drar huvorna över huvudet, kliver ut i vindsuset och fångar vyerna av bron, operahuset, höghusen, tornet.

Och. Det är väl kanske här någonstans som det faktiskt går upp för mig att jag är här.