Ett av många tips som ramlade in inför besöket i Melbourne var att spana in de små pingvinerna vid St Kilda, piren strax söder om Port Melbourne. Bästa tiden på dygnet ska vara lagom till skymningen, när de kommer tillbaka från havet, så det var vad vi planerade efter.
Vi fick tacksamt nog låna ett par cyklar av värdparet vi bodde hos och från huset till St Kilda var det bara sex kilometer. Sagt och gjort, vi satte oss på hojarna och tog motvinden vid hornen.
Sträckan längs Port Melbourne Beach består av helt fantastiska cykelstråk. Vi kom ut vid Princes Pier, ungefär vid färjeläget där fartygen till bland annat Tasmanien avgår. Raka, fina cykelvägar hela vägen bort till St Kilda men en får också hålla koll på cykeltrafiken. Det går undan här och jag vet inte hur många som vi blev omkörda av.
Vi passade även på att göra ett par stopp för att njuta av stranden så här i skymningen. Badväder? Nja. Inte för oss. I alla fall inte den här tiden på året. September är ju ändå en månad sprungen ur vintersäsongen, med vattentemperaturer därefter.
De små pingvinerna vid piren
Lagom till skymningen kom vi fram till piren i St Kilda. Vi låste cyklarna och följde strömmen av människor ut på piren. Drygt en halvkilometer ut stod så folksamlingen och fotograferade de små pingvinerna som letat sig hem efter dagens äventyr i Port Philip Bay.
Egentligen vill jag sätta mig in i deras ögon.
Här kommer de hem middag efter en dag till havs. Samtidigt iakttas de av ett par hundra människor, som alla står med små svarta manicker riktade mot dem. Endel av apparaterna blinkar ilsket med ett kraftigt vitt sken varpå en speciell person i orange väst höjer rösten och ryter något på männskospråket. Sedan upphör det en stund, till någon ny person gör samma sak och samma person i orange väst får ryta igen. Ja, det där vita skenet är helt klart irriterande.
Så här. Det är ett massivt uppbåd av människor vid piren den här kvällen, förmodligen som alla andra kvällar. Vi trängs vid staketet och alla vill ha en skymt av de små krabaterna som hoppar mellan stenarna. Trots att mörkret nästan har lagt sig så gör alla sitt bästa för att fånga dem på bild. Jag får maxa bländaren och dra upp ISO-talet till lätt obekväma brusnivåer. Kanske inte min tio år gamla Canon 7D starkaste sida.
Att fotografera är inget problem men man måste stänga av blixten. Pingvinernas ögon kan skadas av det kraftiga vita ljuset. Och fotograferar gör folk. Vissa med blixt, varpå de omgående får skäll av de vakter som ideellt ser till att vi besökare sköter oss.
När mörkret lagt sig
Tillslut blir det så mörkt att det inte längre går att se de små pingvinerna här ute på St Kilda, än mindre fotografera dem. Vi vänder tillbaka mot cyklarna och på vägen in till fast mark under fötterna får bryggan agera provisoriskt stativ, för att fånga båthamnen med ett upplyst Melbourne i bakgrunden.
Cykelturen i mörkret tillbaka till vårt hus görs utan stopp och väl där hemma väntar en god middag, den här sista kvällen i stan. Det är en vacker sträcka i mörkret, med Melbournes skyline som reser sig upplyst en bit bort.