Helags, ska vi säga tredje gången gillt?

Det hann inte ens gå en vecka efter fjällöpningen på Getryggen förra helgen. Ni vet, där jag kaxigt nog uttalade mig om att ”det blir alltid som man tänkt sig”. Redan i fredags hann hybrismannen ifatt mig och han gjorde det med den, i sitt eget tycke, bästa tajmingen. För maximal effekt. För att helt ta mig ner på jorden igen.

I veckan som gick pratade vi om att göra en tredagarstur i fjällen. Det bollades mellan massa tänkbara alternativ. Jämtlandstriangeln, Vålådalen, Skäckerfjällen och Lunndörrspasset. Valet föll tillslut på Helags. Ja, vi har gjort toppen förut. 2013 vandrade vi dit och klev upp på en bergstopp som var täckt i filmjölk. 30 meters sikt.

Så. Det var revanschlustan som tog oss ut på ett nytt försök. I fredags lämnade vi Östersund för en 20 mils bilresa till Kläppens parkering, följt av 12 kilometers vandring till Helags fjällstation. Förutom all packning hade vi en väderprognos som allt efter som skvallrade om sämre och sämre väder.

Vi gick ändå. Det kan ju ändra sig.

Ett sista försök med sidledsregn

Det var kanske inte det smartaste av beslut vi fattat. Först och främst lämnade vi parkeringen vid Kläppen ett par timmar försenade och så sent som åtta på kvällen. Vandringen tar tre timmar. I augusti innebär det mörker sista halvan. Hade vi haft en okänd led att vandra hade vi inte gått. Nu var vi säkra på att komma fram och var alltid trygga i det. Hybrismannen drog ändå sitt sista ess i rockärmen och kastade in vindar på 16-18 sekundmeter med ett fulländat sidledsregn sista timmen. Allt för att ytterligare pröva våra tålamod och ihärdighet.

Efter tre timmar dök fjällstationens lampor upp i mörkret. Det blåste satan. Regnet piskade snett nerifrån. Ett tält skulle slås upp men husens varma ljus såg mer lockande ut. Stationen är helt fullbokat så klart och 2020 ska alla bokningar göras på förhand. Vi fick, i sista stund, ändå en sovplats i ett allmänt kök och ett par bänkar att spendera natten på. Det var inte ergonomiskt ljuvligt, det var det inte. Men vi var torra. Och inomhus. Att somna till vindens ljud och de knakande fogarna i fjällstugan var nog en bättre upplevelse än att kriga med tältdukar och blöt utrustning ute i mörkret.

Efterföljande morgon hade vinden knappt mojnat och regnet fortsatte vina runt husknutarna. En toppbestigning på blöta klippor och hårda vindar kan kvitta. Vi bestämde oss att enough is enough. Middagen på fjällstationen avbokades och vi tog vandringen tillbaka till bilen så fort det slutat regna. En dag tidigare än planerat. Shit happens.

Helags står kvar (på listan)

Det blir alltid som man tänkt sig. Nästan i alla fall. Den här vandringen var ett bra bevis på det. Med facit i hand var vi aldrig utsatta för någon fara och vi gjorde ett klokt beslut i att sova inomhus istället för i tältet. Fast att vandra i mörker, hårda vindar och ett piskande regn är inget jag behöver göra om, om det inte absolut behövs. Och den här bergstoppen under klarblå himmel står fortfarande okryssad på min bucketlist.

Så. Helags. Ska vi säga tredje gången gillt?