Kilimanjaro dag 1 – Lemosho Gate till Big Tree Camp

Så var dagen kommen. Nästan tre års väntan på den berömda Kilimanjaro-vandringen var i det närmaste över. Tidig morgon i Arusha och de stora duffelväskorna lassades upp på bussens tak. Vi själva hoppade in och satte oss till rätta för fyratimmarsresan. Från det småcharmiga Karama Lodge, utkastat på en höjd i Arusha. Till Lemosho Gate i Kilimanjaro National Parks västra ytterkant och med en fågelväg på två och en halv mil till självaste Uhuru Peak.

Dag 1 i korthet

FRÅN Lemosho Gate, 2100 m
TILL Big Tree Camp, 2650 m
LÄNGD 5,5 km
VANDRIGSTID 3 timmar
HÖJDMETER 460 m
KLIMATZON Regnskog

Världen är ganska liten

Bakom hotellet i Arusha bredde en prunkande grönska ut sig. Framför hyddorna och med ett härligt balkongläge hade vi utsikt över både Mount Meru och en dalsänka. Någonstans där nere ekade festligheternas musik långt in på småtimmarna nästan varje natt. När tillställningarna avtog framåt gryningen körde minareten igång istället. Charmigt oväsen på något sätt, som faktiskt inte störde oss nämnvärt. Jag menar, vi sov tolv timmar första natten och elva timmar den andra så på något sätt lyckades vi ju koppla av och koppla bort.

Strax efter åtta skumpade vi ner på den ojämna grusvägen från lodgen. Ekipaget styrdes sedan vidare österut mot mot Kilimanjaro National Park. Ett team av förväntansfulla vandrare blandades med några lokala guider och så klart även vår svenska guide Jens, som för övrigt visade sig komma från Frösön och bara någon kilometer från oss hemma i Skärgår’n.

Världen är ibland inte liten. Den är mycket mindre än så.

Ovanlig syn med zebror och giraffer

Efter ett kort stopp på en liten livsmedelsbutik i Boma Ng’ombe tog vi sedan vägen rakt norrut. Starten för vår vandring var Lemosho Gate men innan vi svängde upp på Kilimanjaros grönskande sluttningar hann vi se både giraffer och zebror ute på savannen. En ovanlig syn vad det lät som och av det njöt vi så klart lite extra (samtidigt som jag saknade ett ordentligt teleobjektiv på kameran).

Ankomsten till Lemosho Gate bjöd på ett myller av människor. Ett flertal team var på väg att starta sin vandring upp på berget och förväntansfulla turister blandades med lokala bärare, guider och parkpersonal.

Första känslan av pole pole

Efter incheckning av oss själva, invägning av bagage, en helt okej lunchbox samt en kort briefing tog vi vandringens första steg rakt ut i Kilimanjaro National Park. Bakom oss lämnade vi Lemosho Gate på 2100 meter och påbörjade äntligen äventyret vi väntat på alldeles för länge.

Och det gick långsamt. Så långsamt.

Visst hade vi varit förberedda på att det skulle vara pole pole (långsamt!) men det här kändes rentav löjligt. Å andra sidan. Vad hade vi bråttom till? Ingenting. Å tredje sidan. Vi kom ganska snart in i det. Vi var snart bortom mobiltäckning, plingande telefoner och sociala medier. Det var bara vi. Med vår packning på ryggen. Våra sänkta axlar. Vår låga puls. Ett fokus på sinnesfrid i nationalparkens vegetation.

Thomas, en av våra lokala guider, tog täten och ledde oss med säkra fötter ut på leden som skulle ta oss upp till vandringens första camp 5-6 kilometer bort. Bred och fin led i den täta djungeln präglade vår lite drygt tre timmar långa strapats. Det blev också viss bekantskap med det lokala djurlivet med spridda skurar av både blue monkeys och black-and-white colobuses med sina långa fluffiga svansar.

Liten camp och många tält

Strax innan artontiden kom vi så upp till Big Tree Camp på 2650 meter över havet, med täta trädkronor hängandes över oss. Ett spontant litet jubel utbröt i gruppen efter det som med facit i hand kanske var hela vandringens enklaste etapp. Allt var på plats. Mässtält och toaletter uppbyggda och så klart även våra egna sovplatser. Big Tree Camp var i sig ganska liten men antalet besökare stort, så tälten stod lika tätt som träden i djungeln. Var det så här vi skulle ha det resten av veckan på berget? Ingen visste, men med tiden skulle vi bli klokare.

Så fort vi inkvarterat oss i våra egna tält fick vi varsin balja varmt vatten och två levererad. Washi-washi. En enkel men viktig hygienfaktor. Sedan blev det te och popcorn i mässtältet innan kvällens middag stod serverad på borden. Zucchinisoppa, friterad potatis och fisk piccata. Inga konstigheter men ack så gott, trots en ganska enkel vandring.

Mörkret ramlade över oss kring sjutiden. Som att släcka en lampa. Kolsvart från ena kvarten till den andra. Runtomkring oss började folk hitta hem till sina tält och äventyrets första tältnatt. Och lite märkligt ändå hur tröttheten smög sig på, trots att det ändå inte känts som någon särskilt märkvärdig ansträngning, den här fösta vandringsdagen.

Som dagens sista grej, och som kom att avsluta alla dagar, gick guide-Jens runt och kollade våra värden. Syrehalt i blodet, puls och några frågor om hur vi mådde, känsla och vad som varit bra eller mindre bra med dagen. En viktig del under resans gång. På knappt tretusen meters höjd kände vare sig Maria eller jag av höjden alls, med den ständiga respekten i bakhuvudet att höjdsjuka kan komma när som helst och slå mot vem som helst.

Fast just den här kvällen, med syrehalt på 93-95 och en puls på 56, la vi oss lugnt och somnade gott.