Fjällnäs förföriska fjällkulisser

Det är, egentligen, inte jättemånga gånger som jag rört mig i de här delarna av Sverige. Fjällnäs och Tänndalen. Visst har jag åkt skidor, gjort några kortare dagsturer och passerat området på väg till Norge men inte så mycket mer. Då är det dessutom bara ett tjog mil bort om jag sätter mig i bilen och rullar från Östersund.

Här i Härjedalens västliga ytterkanter, på randen till Norge, omges man av glittrande sjöar, frodiga skogar och förföriska fjällkulisser. Det är inte de eroderade Skanderna som skriker mitt namn utan snarare tvärtom. Det är jag som suktar efter att få utforska dem mer, längre, djupare och högre. Sommar. Höst. Vinter. Och vårvinter.

Vi rullade faktiskt hit förra helgen när Maria, i stort hemlighetsmakeri, satte hennes födelsedagspresent till mig i verket. Ett av stoppen blev Sveriges äldsta fjällhotell Fjällnäs. Där spenderade vi en fantastisk middag, god natts sömn i krispiga sängläder, en semihärlig morgonjogg (morgonjoggar är sällan fullskaligt härliga) längs Malmagens vatten och en underbar frukost innan vi drog vidare på nya och för mig okända äventyr.

Livskvalitet. Guldkant. Fjällvindar så kepsen nästan blåste av. Sänkta axlar. Klanget av renarnas klockor runt halsen. Ja det var ett lugn som jag gärna upplever betydligt oftare. Och som jag hoppas få uppleva oftare framöver när vi snart får tillgång till vår lägenhet i Funäsdalen.

Fjällnäs förföriska fjällkulisser. Vilken jävla grej ändå.

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.