Gjorde vi en hit-and-run i Warszawa?

Vi var i Polen i våras, Maria och jag. Warszawa, Krakow, snabbtåg däremellan plus Auschwitz ”så klart”. En fint förstagångsbesök i ett land som absolut gjorde intryck på oss båda två. Vi åkte hem med stor mersmak för städerna vi hann nosa på och Polen som helhet. Jag menar. Kvar finns allt från stränderna mot Östersjön i norr till vandringsleder och skidorter i söder.

Warszawa blev lite av ett stopp längs vägen den här gången. Vi kom dit med flyg och stannade en natt innan vi tågade till Krakow tur och retur under två dagar för att sedan runda av vår Polen-resa med en ny natt i Warszawa. Ja, det kanske kan liknas vid en ”hit and run” när jag tänker efter.

Hit and run?

Vad menas då med uttrycket ”hit and run”? Kortfattat att man gör intensiva nedslag på en viss plats, (ut)nyttjar dess möjligheter under några timmars tid och sedan lämnar utan att ha gjort mer insats för mänskligheten än att ha kanske slitit på infrastruktur och skapat avfall. Det låter ju inte så roligt. Ja men lite som kryssningsindustrin eller om man är på roadtrip med husbilen. Förlåt, sin campervan menar jag så klart.

Nyligen läste jag också om turismens ”hit and run” hos resebloggarkollegorna på 4000 mil. Jag började fundera på om jag själv utsatt världen för den här typen av upplevelser. Och ja, det har jag ju. Flera gånger. Mer eller mindre medvetet och fler gånger lär det bli också för den delen.

Äh, jag måste nog skriva ett dedikerat inlägg om det här. Ämnet är intressant och går att dissekera betydligt mer men nu var ju planen att prata om vårt snabbesök i Polens huvudstad. Var det en hit-and-run vi gjorde eller inte? Eller är det ingen som bryr sig?

En effektiv övernattning

Vårt första nedslag bestod mest i en eftermiddagsankomst och en natt på Radison Blu mitt i stan. Inget lokalt litet boutique-hotell alltså utan en internationell hotellkedja (ouch), bokad genom Hotels.com (ouch igen) och som förmodligen inte ger mer tillbaka till Polen än lite skatter och arbetstillfällen. Middagen blev på en charmig liten grekisk restaurang i närheten av hotellet.

Återkomsten och turistgatan

När vi efter ett par dagar återkom till Warszawa tog vi in på Hotell Puro (polsk kedja!), även det centralt beläget och nästan granne med Pałac Kultury och fem minuters promenad från centralstationen. Definitivt topp tre vad gäller hotellupplevelser på ett par-tre år. Vi checkade in, slappade lite på rummet och begav oss sedan ut på en liten egenpåhittad sightseeing.

Vi ramlar snart in på Krakowskie Przedmieście, den berömda gatan som leder oss norrut bort mot gamla stan. Här passerar vi den sötaste (bokstavligen) butiken jag sett på länge, Sweet Factory Store med lösgodis från golv till tak. Det är ett smärre mirakel att jag inte köper med mig något. Promenaden i aprilsolen ger oss också Nicolas Copernicus-monumentet, Pałac Prezydencki och lite gatuförsäljare där vi förmodligen blev ganska blåsta när vi köpte oss varsin Serki z gór, en typ av halloumi-liknande ost. Jaja, är man på turistgatan så är man och kanske stöttade vi rentav nån typ av lokal aktör.

Gamla Stan är lite som förväntat

Gamla stan i Warszawa är oerhört fin och påminner till viss del om Stockholms dito. Både till utseende och folkmängd. Vi flanerar runt i trängseln, smiter in i en vacker kyrka, tar oss ut till de något lugnare kvarteren med utsikt över Wisla, som flyter rakt genom stan.

Hungern börjar göra sig påmind. Och Gamla stan, det liksom bjuder in till att bli blåst på någon av alla ”pittoreska”, ”lokala” och ”genuina” restauranger som finns här. Precis som i Stockholm alltså. Är det något ställe man överprisar mat på så är det väl ändå i just på platser är turistflockarna rör sig. Kanske har jag rätt, kanske monumentalt fel när fördomarna tar över mitt huvud.

Vi kör ett säkert kort. Pizza Hut. Fruktansvärt ocharmigt. Men man vet vad man får, oavsett man är i Warszawa, Paris, Los Angeles eller Milano. Ja, plus det faktum att vi inte alls gynnar den lokala matkulturen. I sann hit and run-anda alltså.

En Singapore Sling på Raffles

Av en händelse ploppar en annan sak upp i mitt huvud. Raffles finns ju i Warszawa och med bara några minuters promenad bort bestämmer vi oss för att gå förbi och titta närmare. Det slutar med att vi snart sitter i baren och tar varsin Singapore Sling. Ni känner säkert till att den här drinken uppfanns på Raffles i Singapore i början av 1900-talet och vi har givetvis testat originalet på plats.

Okände soldatens grav

Mörkret har lagt sig över Polen och precis utkomna från Raffles upptäcker vi monumentet och graven för den okände soldaten. Pelargången där graven är belägen är det enda som idag återstår av det praktfulla gamla Saxiska palatset, efter att det sprängdes sönder av tyska styrkor 1944. Graven uppfördes 1925, vaktas dygnet runt och tillhör en okänd polsk soldat som stupade vid försvaret av den nuvarande ukrainska staden Lviv. Har man tur så kan man få uppleva det som vi hamnade mitt i några timmar senare.

Innan kvällen är slut har vi också hunnit med varsin drink på vårt eget hotells takbar. Utsikten är bättre än drickat men kanske har man lite högre krav om man just besökt Raffles en halvtimme tidigare.

Olokal frukost och vaktavlösning

Vår sista dag i Warszawa tar vi en frukost-to-go på ett Costa-café i närheten av Saxiska Trädgården, som vi sedan strosar igenom samtidigt som vi dricker kaffe och äter vår inte särskilt lokalt anknutna macka. En vaktavlösning vid den okände soldatens grav får vi också med, en häftig upplevelse som vi delar med en ett par skolklasser och några andra turister.

Så. Vår lilla omedvetna semi-hit-and-run är till ända. Vi plockar ut våra väskor från hotellet, tar lokalbussen ut till flygplatsen och konstaterar att vi vill se mer av Warszawa, Krakow och Polen som helhet. När det blir av har vi ingen aning om men vår hit-and-run har, trots Pizza Hut, Radison Blu och Raffles, bidragit till både mersmak och några polska skattekronor. Något dåligt samvete för vår snabbvisit finns det med andra ord ingen tillstymmelse till.

På återseende, Warszawa!