Huvudstad, höst, sorg och veckan som gått

Ja den senaste veckan. Vilken jävla bergochdalbana. Från den vackraste av septemberkvällar i Stockholm till sensommargolf på Frösön, idylliska lantgårdar i östra Jämtland, ett sorgligt besked som kommer ta tid att ta in och så det där berömda knät ni vet.

Fast vi börjar i Stockholm. Det blev några dagars jobb i huvudstaden där jag en av kvällarna lyckades styra upp en afterwork i all sin enkelhet med Pernilla. Efter att ha vandrat Götgatan från början till slut i jakten på något trevligt ätbart tyckte P att vi skulle spana in Freyja, granne med Slussen.

De hade inget bord för mat ledigt men takbaren såg inbjudande så vi knallade rakt ut under Stockholms septemberhimmel och beställde varsitt att dricka. Det dröjde faktiskt inte särskilt länge innan vi lyckades norpa en plats precis vid den bästa utsikten med Skeppsbron, Gamla Stan och resten av city precis rakt framför oss.

Någon mat blev det aldrig men ölen var god och så avhandlade vi allt från mitt trasiga knä till Vasaloppet, våra jobb, resor och annat kul. Allt eftersom mörknade det över huvudstaden och när vi framåt niotiden bestämde oss för att kitta ihop var himmelslampan släckt och en smått magisk vy bredde ut sig där uppe från Freyjas takbar.

Jävlar vad fint.

Tom mage & morgonjogg

Morgonen därpå passade jag på att köra en lättare jogg längs Årstaviken. Rundan bjöd minsann på en sån där enastående höstdimma, likt ett täcke över kolonilotter, gångvägar och höghus på Söders södra strand.

Och tänka sig, efter föregående kvälls brist på mat var det inga konstigheter att dra ut på ett löppass på tom mage. Morgonträning är ju inte direkt min favoritsyssla men ibland ”måste” jag få in ett tidigt pass när resten av dagen är fulltecknad fram till 23.

Tom mage alltså. Det borde jag ju köra oftare.

Lördagsgolf och söndagsåkare

Helgen bjöd på lördagsgolf. Maria och jag stack ut på en 18-hålsrunda i ett osannolikt väder där vi både fick solbränna och blev svettiga. Det är vi inte superbortskämda med när vi spelar golf på Frösön den här tiden på året. Banan? Kalasfin! Så här – det är fler rundor bokade, även om sommarvärmen verkar ha dragit sin sista suck så sent som häromdagen.

Söndagen spenderade vi på skördefesten i Jämtland. Det var tredje året i rad vi åkte runt och upptäckte små idylliska lantställen och handlade närodlat och lokalproducerat. Vi verkar ha fått in en fin tradition där och nästa år siktar vi nog på Funäsdalens utställare.

Även om det är både dyrare och inte samma kvantitet i matkassen så är det ändå väldigt fint att kunna köpa och stödja våra närodlare. De behöver all uppmärksamhet de kan få och allra helst att köpa lokalt kontra att importera livsmedel från andra länder och rentav andra sidan jorden.

Den tunga måndagen

Sedan kom måndagen och det otroligt sorgliga beskedet att en före detta kollega och sedermera vän lämnat världen i alldeles för unga år. Obegripligt. Tungt. Svårt. Jag kan knappast sätta mig in i hur hans nära och kära har det idag men tankarna är så klart hos dem. Pär, du kommer att vara saknad av många.

Jag flydde verkligheten framåt eftermiddagen och gick iväg på ett träningspass för att försöka stänga av det värsta men nej, det gick så klart inte. På kvällen satt Maria och jag och pratade igenom allt och ja, nej, det är svårt att ta in med så många oklarheter, funderingar och tankar.

Med allt det här blir ju så klart min sent inställda knäoperation en petitess men nu är den på gång i alla fall. Och trots mörkret i måndags så ser jag ett ljus. Världen stannar inte utan kör obönhörligen på. Ibland kan det dock vara bra att pausa framfarten och ge tid åt lite eftertanke. Vi lever inte för evigt. Synd bara att det är först när nära och kära förflyttar sig till evigheten som vi uppmärksammar det.