Den här veckan är det fullt ös med tävlingar på min hemmaklubb, Östersund-Frös GK. Jag har inte varit med överdrivet ofta genom åren och anledningarna är olika. Tävlingar är kul men krockar de med semestertider, roadtrips och resor så… ja, ni fattar. Att det händer saker på klubben är i vilket fall alltid positivt och det är härligt när stället lever upp med festligheter och energi.
Ja men till exempel. Vi gick en helt vanlig sällskapsrunda strax efter sista bollen i en tävling för ett par veckor sedan. Då pumpades det musik, vi hörde hurrarop från långväga hål och även om det kanske drällde något för många ölburkar vid nästan varje tee så vet vi ju att så här inte är fallet var och varannan dag. Fan, det är väl roligt när det är lite happenings?
Tävlingsvecka på ÖFG
I söndags var det så premiär för den årliga tävlingsveckan på ÖFG. Maria och jag lockat in vår vän K i en så kallad Irish Rumble, arrangerad av MoreGolf Mastercard. Ingen av oss hade varit med i spelformen tidigare men kort gick den ut på att man första sex hålen räknade bästa spelaren i bollen, nästkommande sex två spelare och de sista sex hålen räknades alla i laget in. So far so good…
…men vi kan väl klargöra direkt att vi inte vann. Kanske om man vänder resultattabellen uppochner? Jag kan också vara tydligt med att mitt eget spel sög gammel möglig elefantballe i 180 och det stundtals var så jag skämdes för mitt dryga hcp-22. Men okej, jag spelade faktiskt på samma två bollar hela rundan så nåt jävla rätt gjorde jag väl trots allt.
Fast lägger vi min egen besvikelse åt sidan så… ja, då var tävlingen faktiskt inget annat än en vanlig (trevlig) sällskapsrunda med en extra avgift för anmälan.
Folk gör väl vad de kan?
Jag tvivlar som regel aldrig på att folk gör så gott de kan, givet förutsättningarna. Det finns så klart undantag men min inställning är att man gör det som står till ens förfogande och att knasigheter ofta beror på dåliga förutsättningar för att utföra sitt jobb. Det kan handla om allt från direktiv, kommunikation och befogenheter även om det säkert smyger sig in lathet och oengagemang på sina håll.
I söndags vet jag inte var det var. Det var mest bara… som en helt vanlig sällskapsrunda. Ni vet, man är tre polare som går ut och har lite skoj och spelar golf i några timmar. Inte någonstans märkte vi av att det var en tävling vi deltog i.
Så vad hände? Ja, sådär tio minuter innan vår starttid blev vi uppropade av en speaker att komma till ett tält vid första tee. Där fick vi reglerna presenterade men några frågor kunde hen inte svara på (”Jag är bara starter, ni får fråga tävlingsledningen.”). Introduktionen tog cirka ungefär 31 sekunder. Kanske 32 eller 33. Sedan var vi all on our own. Jag var tydligen markör i bollen.
Längs banan hände det ingenting. Äh, ”närmast pin” fanns på två hål men jag räknar den knappt då den är standard i alla tävlingar. Det fanns inga happenings. Ingen musik. Ingen kreativitet. Det fanns inte ens en levande själ som åkte runt och kollade läget, att vi höll tempo eller erbjöd fika vare sig gratis eller till försäljning. Tävlingsledningen lyste med sin frånvaro. Vi visste inte ens vilka de var, eller om de fanns och vet än idag inte om de ens existerade.
Det fanns ingenting, ingenting, som avslöjade att vi faktiskt gick en tävlingsrunda. Ingenting.
Peak oengagemang
Vi spelade våra 18 hål. Höll tempot. Snackade skit. Hade roligt. Fick vänta i lite köande. Snackade lite mer skit. Slog några skitslag. Svor. Slog några bra slag. Köade lite till. Sedan klev vi av vid 18:e. Rengjorde klubborna. Satte oss och väntade lite till, den här gången på en prisutdelning. För det var tydligen en tävling trots allt.
Jag nämnde ”oengagemang” förut. När prisutdelningen väl kom så fanns det inte ens någon representant från arrangören närvarande. Ja men nej men inte så konstigt att det inte var något galej längs banan när eventansvariga inte ens behagade vara på plats vid prisbordet. Hade vi dessutom vetat att prisbordet endast gällde de fem bäst placerade lagen och närmast pin så hade vi givetvis åkt hem och besparat oss en dryg (bokstavligen) timme denna söndagkväll. För nej, inte ens en utlottning mäktades med.
Alltså kom igen. Nog för att tävlingsavgiften inte var särskilt hög men det här måste ha varit peak oengagemang hittills i år. Min morfar hade mer intresse i den här tävlingen än MoreGolf. Han har varit död i tjugo år.
Jag hör vad ni tänker. ”Vilken bitter jävla dålig förlorare han är ändå, den där snubben på Upplevelsebloggen”. Ja, jag är dålig förlorare och jag hade en bisarrt dålig golfdag. Det hymlar jag inte om. Men man blir inte gladare av ett kasst arrangemang heller.
Ge mig lite ståhej, lite musik och ölburkar längs banan. Ge mig åtminstone något, annars känns det som ett otroligt slöseri att ställa upp i samma tävling nästa år.