Ibland vill man bara ge kunderna det där lilla extra. Ibland får man bara inte ge kunderna det där lilla extra. Ibland vill man bara tala rakt och ärligt med kunderna. Ibland måste man bara undanhålla viss information för kunderna. Allt för kunden. Inget för kunden.
Igår stod jag hastigt och lustigt i ett vägskäl av liknande slag. Den ena vägen var fylld av ljuvlig hämnd och ett stort tack för senast. Den såg oerhört vacker ut med sina hängande lövskogar, med stora gula fält och med en slingrande landsväg mot Österlens stränder en fager sommardag men också med ett stort åskväder och landsflykt i horisonten. Den andra vägen var rak och flerfilig med skyddsräcken på sidorna som en påminnelse om vardagens ibland kanske lite tråkiga och innehållslösa lunk, utan överraskningar men också med trygghet, gott omdöme om ett väl utfört jobb.
Den här gången valde jag motorvägen, den långsiktiga lösningen men också i vetskapen om andras missär. Eller ”stackars sate”, som jag själv uttryckte det i ett SMS på förmiddagen. Men någon fick sig ett gott skratt i alla fall och jag nöjer mig så. För oss emellan så går det ju faktiskt att skratta åt det, så här tre år efteråt.