Efter mitt förra inlägg måste ni tro att jag hatar all form av kollektivt åkande. Nej nej nej, det kan inte bli mer fel. Det är ju när man sjunker ner i första klass, med lite mer benutrymme och tystare kupé som det faktiskt börjar bli lite stil på åkandet. Lugnt, skönt, Macbooken fram, Internet ingår, kaffe hämtar man hur ofta man vill och det mesta känns helt enkelt bekvämt. Antingen håller jag på att bli gammal – som värdesätter lugn, ro och bekvämligheter – eller så gillar jag helt enkelt bara saknaden av skrikande småbarn, evigt snackande i mobilen och massa annat tjafs som sållas bort lite per automatik när man lämnar boskapsvagnen.
Nu ska vi väl kanske inte vara för hårda. I ärlighetens namn skilde det bara trettio spänn mellan första och andra klass igår och då är det ju inget snack. Jag bokar inga snordyra biljetter bara för att få lite kaffe på biljetten och för att slippa packet, då förlitar jag mig helt enkelt på hörlurarna om kaos skulle utbryta. Och inget kaos kan ändå bli värre än mardrömsresan från Stockholm till Härnösand våren 2000, när barnen lekte med en pruttballong hela vägen från Uppsala till Sundsvall. Då hade jag dessutom inga lurar…
Jag drog en runda Modern Warfare 2 ikväll, lite sådär symboliskt resultatmässigt sett. Vet inte riktigt varför jag spelar just nu, det händer inte så jättemånga nya heta saker längre. Man skjuter, man dödar, man dör, man återuppstår, man stör sig på campare, man campar lite själv, man siktar som en kratta, man får in tre headshots på rad ändå. Det är liksom det. Rätt ospännande. Osexigt. Men. Man lägger inte ner när målet på level 70 är så skrämmande nära som 63.
Men sen, när målet är nått någon gång nu i april, ska jag stänga av PS3:an en stund. Då ska jag gå ut på balkongen, slurpa i mig en mugg kaffe och dra några djupa andetag av vårens friska luft. Jag har nämligen kommit till insikten att vintern är över. Å andra sidan, M bläddrade i boken om toppturer förut. Utförsåkning på midsommarafton. Helt osugen är jag nog inte. Trots allt.