Italien förlorar inte en åttondelsfinalplats när Slovakien gör 2-0. Man förlorar den inte när man tappar in 3-1. Lika lite som man vinner en åttondelsplats genom att forcera sista 20 eller att chippa in en reducering på stopptid. Man förlorar den genom att bjuda på uddlös fotboll, med många individuella misstag och utan fantasi. Som man spelade sista 20 är så man vill se dem. Kreativt, offensivt, fartfyllt och passionerat. Det är då man älskar dem, på det typiska italienska sättet.
Dagens match var dock en lång skrattsalva rätt i det blåa ansiktet och de domslut som kunde gå fel gick helt enkelt fel. Offsiden vid det egentliga 2-2-målet var högst tveksam, Skrtels räddning bakom mållinjen var förmodligen inte mål men det var inte många hårstrån det hängde på. Slovakiens målvakt Mucha borde fått rött för knytnävsslaget/mottandet, även om det inte träffade. Min favoritdomare Webb stod mitt i centrum och delade själv ut ett gult kort. Som borde varit rött.
1-1 mot Paraguay. 1-1 mot Nya Zeeland. Där förlorar man åttondelsfinalen och på något underligt sätt (!) tråcklar sig Italien alltså inte vidare från gruppspelet. Som jag trodde. Som så många andra trodde. Som de förmodligen själva trodde. För en gångs skull alltså. Jag personligen tycker det är tråkigt utan italienskt engagemang när VM börjar (så att säga), för även om man inte spelar den bästa eller roligaste fotbollen så engagerar man en hel värld. Antingen älskar man dem, eller så hatar man dem.
Men en snygg sorti bjuder man i alla fall på. Quagliarella chippar urläckert in reduceringen. Men då var det försent. Tack Italien. Tack Cannavaro.