Jag vet inte varför men jag har försökt att hålla mina sympatier bort från Tyskland i detta VM. Det var väl egentligen efter 1992 som jag gav upp dem på riktigt, efter att ha avgudat dem inför och strax efter dess VM-guld i Italien. Men när Hässler frisparkade ut Sverige ur EM på Råsunda så gav jag upp dem. Och de har varit kalla sedan dess. Och extra glad blev jag när Italien förlängningsslog dem på dess hemmaplan för fyra år sedan. Men nu då?
Det känns ju ändå lite annorlunda. Alla lag jag ägt små små känslor för under detta VM har i grund och botten redan landat och tagit semester hemma. England och Italien primärt. Ghana, Portugal och till och med Argentina nu på slutet. Ett efter ett. Nu återstår bara fyra och när kvartsfinalerna drog igång höll jag Holland högt. Men Robbens fantastiska kreationer (jag menar inte hans spelteknik eller mål, jag syftar på alla hans filmningar) har gjort att jag ratar dem. Kvar finns Uruguay och Tyskland. Spanien? Nej tack.
Jag står alltså med Tyskland. 4-0 mot Argentina är respekt. Sättet de gjorde det på är ännu mer respekt. Klose är mest respekt av alla. Men jag tänker ute äga några heta känslor för något av de kvarvarande. Men om jag får hoppas, så hoppas jag givetvis att Spanien blir bäst fyra. Och på en final mellan Tyskland och Uruguay. Då borde vi väl alla veta att Tyskland tar sitt första guld på 20 år. Och det finns ju faktiskt skäl att gilla dem.