Efter åtta år av klassiskt turistande i Östersund och nära omnejd kände jag att det var dags för något nytt. Jamtli, Sommarhagen, Arctura, nja. Nu måste det hända något annat. När jag dessutom lyckades lägga beslag på Facebookbilen så var det inget snack. Nu skulle päronen (plus väninna till mor) få se delar av Jämtland de aldrig tidigare sett.
Eftersom jag själv är rätt grön på det här med vandring och i princip bara gjort två dagsturer så kände jag att Suljätten borde vara en lämplig uppgift. På söndagens morgon stack vi iväg. Vi fyllde bilen med passagerare, fika och glada humör och stack iväg västerut på E14. Mot Kallsjön och en liten grusväg mot parkeringen och tre kilometers vandring mot toppen.
Det här är historien om vad som hände sedan (plus bonustrippen till Ristafallet – lite klassisk turism måste man ändå få med), söndagen den 1 augusti. När Yran tystnat och staden låg öde. Och vi själva drog djupa andetag av den friska fjälluften, med utsikt mot Kallsjön, Skäckerfjällen och Åre. Mäktigt!
