Det var tänkt som en studie i natthimmelsfotograferande inför kommande små (!) fotoprojekt jag har i huvudet. Det slutade med att jag och Martin stod under den jämtländska natthimlen och njöt av helt stjärnklart, ett inte helt brinnande men ändå polarsken (norrsken) samt SK47 från Arlanda till Frösön. Allt medan kameran jobbade med de långa exponeringarna jag matade den med. Ett stycke magi. Mitt i natten utanför Östersund, under en flammande jämtländsk himmel. Vackert.
Polarsken (Aurora Polaris på latin) är ett himlafenomen som uppstår när laddade partiklar (huvudsakligen elektroner) som accelererats till höga energier i jordens magnetosfär kraschar iatmosfären. Sådan acceleration sker bara i vissa områden i magnetosfären, vilket gör att polarskenet huvudsakligen uppträder i ringformade områden runt jordens två magnetiska poler, polarskensovalerna (se nedan). (Källa: Wikipedia)
Jag var faktiskt ute en sväng i skogen i söndags också, inte primärt för fotandets skull utan mest för att få vara någon annanstans istället för hemma i soffan där repriser av 1-6-torsken mot Shitty rullade på varenda TV-kanal jag har. Kameran åkte med som terapi. Den är väldigt bra på det där med terapi dessutom. Och i skogen kan ingen höra dig gråta. Eller skrika. Dessutom är det helt rätt årstid att återfå fotoinspirationen. Så det är ju det jag sagt så många gånger. Hösten. Älska hösten.
Riktigt trevliga bilder 🙂