Så lämnade jag då stormarnas näste, tillika framsidan och den gröna julen i Trollhättan. På bana 03 stod planet och gungade av Gudrun, Inghild, Dagmar eller vad nu stormen månne heta. Sen stack vi, såg vindarna bakom oss, skumpade runt i planet i trettio sekunder innan lugnet la sig i kabinen och vi steg upp mot en klarbå himmel där regndropparna på fönstret frös till is. Att flyga är bedårande vackert ibland. Även om det bara är ett molntäcke några tusen meter under stolen. Dessutom var RJ145:an en förvånansvärt tyst maskin. Medan Sverige passerade under mig tog jag en mugg kaffe och satte tre personliga rekord i FlightControl (vad annars?) på iPhonen i väntan på den riktiga vintern. Minusgrader. Snö.
Där jag nu sitter i soffan och taggar ner en sväng i väntan på årets sista träningspass. Life’s good.
