Med blodad tand från förra fjällturen för ett par veckor sedan begav vi oss i lördagens gryning iväg rakt västerut. Siktet för dagen såg vi dock inte förrän vi faktiskt satte foten på toppen. Snasahögarna låg inbäddade i filmjölkiga moln på sina toppar. Under det fluffiga täcket tog vi oss längs Norder Tvärån in i dalen mellan Tväråklumparna och Storsnasen innan vi efter ett par kilometer satte fötterna i riktning mot bergets sydöstra sluttning. Snön dröjde inte länge och redan på 1200 meter var berget täckt. Vi tog inte heller den kanske enklaste vägen utan klev på en bra bit in i grytan med dess lodräta vägg som vätter mot öster. Det visade sig bli ett brant parti upp mot 1300 meter. En skön utmaning som slutade väl.
På 1463 meters höjd, drygt 700 höjdmeter och knappt sex kilometer sedan starten blickade vi ut, eller snarare in, över och i dimman. Sikten mot dalen var i det närmaste obefintlig och ut mot Ånnsjön hade vi bara stundtals luckor i molntäcket. Ängeln frigjordes från snö, toppboken signerades och kartan studerades inför den stundande nerfärden. Ett par-tre hundra branta höjdmeter ner från toppen stannade vi och fikade. Det är inte varje dag man vid lunchen får blicka ut över dalen med den just då molnfria Norder Tväråklumpen, som reser sig drastiskt upp på 1200 meters höjd. Magiskt. Helt enkelt magiskt.
Jag gillar Snasahögarna skarpt och har nu varit där ett antal gånger, mycket tack vare dess enkla tillgänglighet. En dagstur direkt från bilen är inga problem (vi tog knappt åtta timmar på oss den här gången) och möjligheterna till flerdagarasvarianter är många. En topp (okej, två om man räknar med Lillsnasen) är kvar. Den börjar nästan kännas lätt mytomspunnen. Flera är gångerna vi har sagt att vi ska bemästra den men hittills har den lurat oss alla gånger, både till fots och i vinterföre. För två år sedan hann mörkret ifatt oss, en tur som slutade med att jag och Martin i skymningen hasade oss ner för den branta norrsidan. I lördags tänkte vi hinna med den men snön drog ner vårt tempo och vi försökte inte ens när vi väl insett vad klockan skulle bli. Vad är det den vill dölja? Spänningen stiger…
[…] Getryggen, en säregen topp i Snasahögarna, har jag bara gjort vintertid så det borde snart vara dags att göra den även med barmark. Lättillgänglig från Storulvån och med fantastiska vyer över Jämtlands högsta toppar och även Helags borta i Härjedalen. Åt Norge skymtas också en hel del berg. Ja, plus grannarna då med Tväråklumparna samt Stor- och Lillsnasen. Hjärtat bultar alltid lite hårdare när jag är där i krokarna så det är därför jag gärna återvänder dit. I arkivet hittar vi alltså toppturer både på Sönner Tväråklump och Storsnasen, både en gång och två gånger. […]