Ni vet. När man är så infernaliskt trött att man inte vet om det är från bana 12 eller 30 man tar luft från. Halv sju på morgonen och vaken sedan en och en halv timme. I något zombieliknande tillstånd alltså. Jag åkte tydligen taxi ut till ESNZ också, har bara vaga små fragment till minnen av det. Kamerarullen i iPhonen är den som skvallrar om att jag faktiskt var ”vaken”. Att kliva upp strax innan fem är helt enkelt inte min kopp av te.
Men.
Vackert var det, denna molnfria dag med en vidunderlig fjällutsikt under fötterna. I väster skymtades Helags och Snasahögarna, Lunndörrspasset och våra närmaste Bydalsfjäll. Varenda fjälltopp var vit och det var skönt att se lite riktig vinter igen. Jag får aldrig nog av de vyerna. Jag vill inte få nog av dem heller. Man måste se det för att förstå.
I övrigt? ”Ståkkhålm”, CMS-utbildning, lagom dos för mycket kaffe, råkall huvudstad och vyerna av folk på tunnelbanan i sina små egna bubblor. Nästan lika fascinerande att titta på som att blicka ut över en fjällvärld en tidig morgon i mars.
Typ.
Vilket ljus!
Ja, det var helt magiskt.
Galning! Om vi människor var menade att flyga skulle vi haft vingar sa en flyglivrädd som aldrig skulle våga sig upp i luften
Haha! Jag är ändå fascinerad av flygandet i olika former och flyger gärna och ofta. Men visst, risken är ju att om något går fel så går det fel…
Fel? Det går jätte jätte fel fast det är inte det som är det farliga, det farliga är att det är högre upp en än stol och där får jag svindel.
Känner du att du vill jobba med rädslan eller kvittar det? Jag menar, svindel på en stol. Det är ganska ofta man befinner sig högre upp än så. 🙂