Du verkar nog allt lite rastlös.
Min mors ännu ej bevingade ord från häromdagen. Det kan ändå vara så att de i april anno 2014 känns väldigt sanningsenliga. Det känns som att ett rastlöshetens skimmer ligger över tillvaron just nu, trots att det ändå ligger en del i pipen för framtiden. Kanske inte för i veckan eller veckan därpå men ser man på lite längre sikt så.
Men det är nu jag vill att saker och ting ska hända. Inte i morgon eller övermorgon. Jag har ju på senare år gått och blivit en riktig reseknarkare och om det var något år som var ett uppåttjack i det avseendet så var det 2013. Jösses vad jag trivdes. Och tävlingsdjävulen, av alla saker i mig, vill ju naturligtvis allra minst ha oavgjort i den matchen men självfallet helst en vinst. Men hur slår jag mig själv i den frågan? Resa någonstans för resandets skull eller resa någonstans dit jag verkligen vill? Jag vet inte. Jag vet bara att jag älskar att vara på resande fot och alltid vara på väg någonstans. Har så gjort så länge jag kan minnas och jag blev dessutom omåttligt bortskämd med det som barn med Europa-roadtrips och sköna semestrar. Tack och lov.
Lite har det blivit som att landa i ett bakfullt tillstånd. Där man fått väldigt mycket av det goda på kvällen. Där livet lekt, där man levt till fullo, umgåtts med sköna människor och somnat nöjd, belåten och trött. För att sedan vakna dagen därpå med en bakfylla utan dess like. Med grymt sköna känsla från kvällen innan och med siktet inställt på nästa fest. Som inte ens är spikad än. Och med en väg dit som värker i huvud och tär på en rastlös själ. Med processen att bota huvudvärken och ordna lokal för en tillställning inte allt för långt bort.
I ett annat samtal i veckan, där rastlösheten fick rum att utvecklas, fick jag frågan…
Men… var vill du landa då?
Landa? Jag vet inte vad nästa steg är. Eller när det tas. Jag vet bara när jag vill, och det är nu. Resten är höjt i dunkel. Och för att landa måste man lyfta. Och jag vet inte om jag har lyft än. Och jag vet inte om jag vill landa. Det där med att ta mark, slå sig till ro och vara nöjd känns dessutom ganska skrämmande. Livet är så mycket mer än att bara sätta sig på en stol och titta på när allt passerar.
Det vore inte riktigt jag. Jag är mer av att mycket vill ha mer. För det skäms jag inte alls. Någonstans. Någon gång. Rastlösheten i egen hög bakfull person.