2104 väldigt goda anledningar

05:03. En iPhone väcker oss till liv. Tre timmar tidigare låg jag vaken och lyssnade på ännu ett åsk- och regnväder som drog över oss och Láddjuvággi och undrade om jag skulle få sova mer inatt. Ögonen är grusiga. Tältduken åker upp och solens strålar tittar in på oss. Ett besök nere på fjällstationen och en portion havregrynsgröt med nyplockade blåbär senare börjar vi packa på oss förnödenheterna som ska med oss upp. Det går ganska snabbt att tagga upp huvud och kropp och modet är i topp när vi drygt en timme senare sätter av.

06:19. Västerut. Kontrasterna efter nattens utbrott är totala. Det är det här vi har längtat efter.

Västra leden, Kebnekaise Västra leden, Kebnekaise

Västra leden och Tolpagorni med sin kratertopp

Jokkar. Ingen personlig favorit. Redan efter en halvtimme korsar forsande vatten vår väg när Jökelbäcken forsar förbi. Vi tar en egen lösning som vi uppenbarligen blir själva om. Inga fotspår syns i alla fall i det lilla stycket glaciär som täcker forsen ett par hundra meter uppströms.

Dagens första vattenkänning. Både i rinnande och frusen form. Det måste vara flera meter tjockt och täcket visar inga som helst tecken på vika ner sig för oss. Vi behåller höjden efter jokken och skippar leden en kilometer medan vi traskar runt i risen. Vi har en morgonvy likt inget annat.

Ett med naturen. Uttrycket kan ta sig lite olika vinklingar. Antingen för att man plockar dricksvatten direkt från forsande fjällbäckar eller för att man möter resterna av det som en gång var något som sprang omkring här på sluttningarna. Tuggat hela vägen in på benen. Naturen har talat. Det är vi som är gäster och vi bestämmer knappast över förhållandena men vi tar gärna tacksamt emot det som bjuds. Som vatten.

På djurens villkor Vattenpåfyllnad

08:02. Tusenmetersgränsen är passerad och Kittelbäckens tillsynes oändliga mängder vatten dånar nedanför oss där småbäckarna har sammanstrålat. Landskapet har dramatiskt förändras när vi börjar ta höjdmeter upp mot Kitteldalen och ett extra öga håller koll på var fötterna placeras.

Svetten flödar när solen värmer på och vattenflaskorna fylls med jämna mellanrum. Och mer vatten blir det. Kittelbäckens förgreningar ska passeras allihop och det slutar för vår del med en passage en bra bit upp i Kitteldalen och närmare en kilometers omväg med stora rektangulära klippblock som hinder efter att vi trampat vatten. Ett bra ställe för energipåfyllning och att andas ut en stund. De lodräta sluttningarna från Vierramvare och Kebnekaise omger oss. Vi blickar upp. Det är dit vi ska.

Ett av strapatsens brantaste partier ligger framför oss när vi ska upp till dalen mellan Vierramvare och Duolbagorni (Tuolpagorni). De första handfasta greppen kring klippblocken tar vid och hundra svettiga höjdmeter senare planar det ut. Vierramvare är näst på tur. Det går, men inte särskilt fort.

Energin behöver fyllas på. Vi slår oss ner. Varm blåbärsdryck står på menyn. Utsikten söderut är fantastisk och på håll ser vi glaciärprydda toppar, lodräta sluttningar och fler tappra själar som har samma idé som oss.

På vägen mot toppen

10:55. Dagens första topp är avklarad och vi befinner oss 1711 meter över havet. Nu börjar nedfärden. För så är det. Tar man västra leden har man inte bara Kebnekaise att ta sig an utan även Vierramvare. I Kaffedalen mellan våra berg ser och hör vi våra vänner. Vissa ska upp. Vissa är på väg tillbaka.

Längst ner har vi tappat tvåhundra av de höjdmeter vi tog för en stund sedan. Det känns onödigt på något sätt men nu har vi bara en stigning kvar. Sexhundra meter upp. Vattendragen har för längesedan slutat omge oss och vi får lyssna efter de små porlande strömmar som rinner i bergknallarna. Jag måste ha druckit ett par liter redan utan en enda pinkpaus. Vätskan går åt.

Kaffedalen

12:50. Toppstugan är incheckad med min kvarlämnade väska och den värsta stigningen upp på Kebnekaises sydsluttning är avklarad. Tvåtusenmetersgränsen tar vi snart också, nästan fem timmar efter den första tusengränsen. De toppar vi haft runt över oss större delen av dagen ligger nu under oss. Få fasta punkter är högre upp än oss. En toppglaciär är inom synhåll. Vi har målet rakt framför oss. GPS-klockan iaktar varje steg.

Kebnekaise. År 2014. På 2014 meters höjd.

Vinden blåser isande kallt när vi slår oss ner vid glaciärens fot för att snöra på oss stegjärnen. Vi är trötta men har nu bara en sista etapp om kanske femtio höjdmeter kvar. Jag har aldrig tryckt i fötterna så hårt, så bestämt som nu. Är det någon gång man ska ha fäste så är det på Kebnekaises sydtopp. Allt smalare blir den vandringsbara blankisen. Vid utblicken är det helt magiska vyer men jag ger det än så länge bara fragmentariska blickar. Jag vill ha fokus på fötterna.

Stegjärn på glaciären

13:12. Jag hasar mig fram på en blankis till en topp som inte är mer än ett par-tre meter bred och som sluttar brant på båda sidor om mig. Vinden biter i. Jag lägger handen på toppen och försöker inhalera stunden, för just precis nu är jag så högt upp i Sverige man kan komma, på ungefär 2104 meter över ett hav jag inte kan skymta. Ganska adrenalinkickad dessutom. 

Den topp jag först minns från flygfotoboken mina föräldrar hade när jag var liten och som kanske födde min fascination för kartor, flygfoton och vida vyer – just precis den toppen. Här. Nu. Den 5 augusti 2014.

Jag ger omnejden en chans. Nedanför mina fötter, ett antal hundra meter rakt ner, ser jag Rabots glaciär och Drakryggen på ena handen, Björlings dito på andra och med Kebs nordtopp rakt fram. Telefonen åker fram. Förevigar så gott jag kan. Och är det någon gång man ska köra en selfie så är det här och nu.

Glaaciären på toppen

Dryden på toppen av Kebnekaise

Jag själv på Kebnekaises toppglaciär

Kebnekaise är tämjt, besegrat och klart. Målet är nått. Inget stoppade oss. Vädret, kanske den största farhågan i fjällen, höll sig på god fot. Drygt sju timmar efter avfärd påbörjar vi samma vandring tillbaka mot fjällstationen. Vi hämtar väskan i toppstugan och går neråt Kaffedalen och det är inte bara ner som väntar utan även upp.

15:22. Vierramvare, med sina hundratals topprösen, får vårt besök en gång till. Vi vänder oss om och tittar tillbaka några gånger. Jävla berg. Underbara berg. I periferin glider Björlings glaciär till synes orörlig nedåt längs Keb. Över oss börjar molnen hopa sig och dagens första regndroppar ramlar på oss. Några minuter senare öser regnet ner samtidigt som vi har det brantaste partiet framför oss, ner mot Kitteldalen.

Topprösen på Vierramvare

17:11. I ett aldrig sinande regn inser vi, några hundra höjdmeter ner, att vattnet i Kittelbäckens alla tillströmningsforsar är betydligt mer intensivt än i morse. Vi chansar inte. Vi tar återigen omvägen runt sjön i dalen innan vi tillslut ger upp. Vi kommer inte att komma tillbaka torrskodda. Vattnet överstiger kängorna och vi kommer få gå med blöta fötter de två sista timmarna. Ovanför oss är sydtoppen och Vierramvare inbäddade i gråtunga moln.

Efter snart tolv timmars vandring och ett antal tusen höjdmeter i kropparna börjar vi bli slitna och mer där till. Tempot är långsamt och vi gör tappra försök att fylla på energidepåerna med nötterna vi har med oss. Det hjälper korta stunder. Kittelbäcken dånar återigen nedanför oss, tusenmetersgränsen passeras åt andra hållet och Láddjuvággi ligger fortfarande kvar, lika mäktigt som när vi lämnade det i morse. Efter minuter av tystnad oss emellan peppar vi upp oss.

– Du!
– Ja?
– Vi har gjort Keb idag!
– Ja… det har vi fantamig gjort! Vi har gjort Keb idag…

Så håller vi på. Tillslut. Fjällstationens område skymtas. Så långt bort. Så nära. Vi vänder oss om några sista gånger och tittar tillbaka. Molnen omsluter Duolbagorni och våra nyss besökta trakter.

Laddjujohka

19:32. Drygt tretton timmar efter att vi satte av från tältet, en tidig och underbar tisdagsmorgon i augusti, landar vi återigen vid ett grönt Fjällräventält nära fjällstationen. Vi är blöta av svett, regn och forsande jokkar. Mina knän värker och fötterna skriker. Energilagret är tomt efter 25 kilometers vandring upp på Sveriges högsta berg. Vi är nöjda. Stolta. Leendes. Det är inga problem att vara det. Vi skrattar åt hur eländiga vi känner oss men high-fivar oss för bedriften.

En färsk pasta med baconost har sällan smakat så bra som denna middag. En sovsäck har aldrig känts så skön att krypa ner i som i kväll. I ett tält har jag aldrig somnat så snabbt redan klockan 21. Under bar himmel har jag aldrig sovit så djupt som denna augustinatt. Och jag tror aldrig jag har gjort något så jobbigt tidigare. Lidingölopp, träningsrundor, Göteborgsvarv, fjällvandringar och fotbollsmatcher inräknade.

Keb är besegrat och en bock är isatt i att-göra-listan. Vi känner oss rika. Upplevelsekalkylatorn slår i taket. Sveriges tak.

25km senare En pastatallrik som aldrig smakat bättre

Foto 7, 11, 12 & 13: Maria C

6 KOMMENTARER

    • Tack! Ja, det var riktigt häftigt. Både att göra det och känna hur kroppen känns efteråt (även om det inte kändes så kul där och då att knäna skulle ramla isär och tårna gå av). 🙂

  1. – Du?
    – Ja?
    – Vi har banne mig varit upp på Keb! Sveriges högsta topp!
    / din fortfarande otroligt stolta partner

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.