Samtidigt, på gränsen till Finland

Det fördes en diskussion redan på vägen norrut. Utanför Gällivare. Om vilken hemväg som egentligen är smidigast om man ska förbi Umeå en runda. E10 ut till kusten och vidare söderut? Eller E45 och via Arvidsjaur ta väg 95? Eller?

– Men. Alltså. När kommer vi komma så här långt norrut nästa gång?
– Hm. Ja, förmodligen inte på länge. Om ens alls?
– Så… ska vi?
– Hm…
– Ska vi?
– Hm… ja, vi ska väl. Lika bra att göra’t.

Vi lämnar Kiruna efter en stunds lokalkännedom på turistinformationen, där vi pluggat på om LKAB och flytten av stadskärnan. Feberfrossan jag fick kvällen innan har inte gått ur. Snoret rinner och E10 ligger framför våra fötter. I Svappavaara borde vi åka rakt. Men det gör vi inte. Vi svänger vänster. In på vår gamla kära E45. För vi har en sista plan att sätta i verket, halvt spontant, halvt planerat.

Vi tar nordostlig riktning. Karesuando. 131 kilometer. Knappt någon trafik att prata om. Och som vanligt diskuterar vi livet. Livet i de små hålorna vi passerar. Vittangi. Nedre Soppero. Idivuoma. Eller Karesuando för all del. Vad gör folk här? Vad lever man av? Hur tjänar man till sitt dagliga bröd? Har man något annat än EDGE-uppkoppling? Eller är man nöjda ändå?

Bland locals just i Karesuando lunchar vi på Arctic Lunch & Grill. En faktiskt välsmakande ärtsoppa med efterföljande pannkakor höjer blodsockernivån en aning och vi laddar för nästa etapp. Så långt ifrån alla andra platser men väldigt nära till en.

På andra sidan Muonio älv når vi Finland. En timme förlorar vi på broåkningen och E45:an är utbytt till E8. Vi passar på att byta färdriktning också och drar vidare mot nordväst. Tio mil från oss har vi Kilpisjärvi. Där väntar en båt som vi inte vet om den avgår. Raksträckorna är långa. Naturen är fantastisk. Man förstår inte vidderna av alla vidder, av all skog och av all ödemark. Den fascinerar mig. Här och var ligger några gårdar utslängda och vi frågar oss återigen – vad lever folk av här ute? Vet omvärlden om att de finns?

Drygt en timme senare står vi vid båtplatsen i Kilpisjärvi där m/s Malla ska ta oss över till Koltaluokta, för de tre sista kilometrarnas vandring. Det går förvisso att vandra hela vägen men med drygt sex mils vandring de senaste dagarna, plus feberskräpet i kroppen, så tar vi båten och återigen missar vi ett oväder med en hårsmån. Vi tackar för det och kliver i land.

Tre kilometer senare och ett i raden av personliga rekord på den här resan bockas av i att-göra-listan. Vi går varvet runt och når de tre rikena på ett fåtal sekunder. Treriksröset. Vi befinner oss så långt norrut i vårt land som är möjligt. På finska sidan breder nationalparken Malla ut sig och på ett inte allt för långt avstånd skådar vi norska fjälltoppar. Kolttajärvi kluckar stillsamt kring det gulmålade landsmärket. Jag vet inte riktigt om jag förstår var jag är någonstans. Hur långt bort jag är från det jag är van vid men hur nära jag är till något som vanligtvis är långt bort. Det är tre och en halv mils fågelväg till en av Norges nordligaste fjordar. Flaxar fågeln vidare har den bara sex mil kvar till Tromsø. Men den skulle få flaxa bra länge för att komma till Östersund. Eller Vänersborg. Och då är Sverige ändå ett ganska litet land.

Två timmar har vi på oss från det att båten angjort bryggan tills det att den avgår igen. Vi börjar röra oss tillbaka i rask takt och tiden är aldrig något problem. En halvtimme före utsatt avgångstid lämnar vi återigen fast mark för en båttur tillbaka, som tar under halvtimmen. Vi är snart i bilen och efter att ha fått bidragit med starthjälp till Strängnäsgrabbarnas 745:a är vi på E8:an, riktning söderut. På EDGE-täckningen rotar vi fram det enda hotellet i Kaaresuvanto. Några timmar senare slocknar vi på finsk mark. Ännu några upplevelser rikare och även berikade med ytterligare kunskaper. Om världen. Om livet. Och vad folk gör i de här ödemarkerna.

De driver hotell. Vi tackar för det.