Jag vet inte, men jag känner mig onekligen väldigt lugn. Inför ToughViking. Det är inte ens en vecka kvar. Och jag har inte tränat överdrivet mycket löpning det senaste. Visst, jag är inte otränad så sett. Milen på 46 förra veckan är jag ju nöjd med och bodypump och styrka har jag kört hyfsat. Plus intervallpasset i fredags och lite annat kul. Jag borde greja loppet. Det är möjligtvis knät som oroar lite. Inte så att det gör ont utan mer på hur det ska reagera på banans hinder. Men har jag underskattning på gång tro?
Däremot är jag lite mer orolig för Lidingö. Jag har inte ett enda långpass i kroppen och har bara fem veckor på mig att vänja kroppen vid tretimmarslöpning. Tidsoptimisten i mig har talat och ärligt talat, jag vet inte om jag var bättre tränad inför mitt första lopp 2012.
Om fyra veckor kanske jag är lika lugn som nu. Vem vet.
Härligt. Men varför utsätta sig för allt detta. Lättare att njuta av naturen och lättare att fota, om man går. 😉
Utsätta sig? Snarare utmana sig, det är ju det som är grejen. Vad klarar man av att genomföra? 🙂