För knappt ett år sedan, en måndag i mitten av september, hoppade jag upp på ett operationsbord här hemma i Östersund. Fyra timmar senare hoppade jag därifrån. På kryckor. I knät satt ett nytt korsband monterat, sådär elva år efter att mitt ordinarie tillslut gått av i en fotbollsmatch på Jämtkraft Arena.
Sedan dess då? Ja men rehaben har gått bra. Riktigt bra faktiskt. Med noll tidspress har jag i lugn och ro kunnat följa rehabplanen och lägga en bra grund för återkomsten i löparskorna. Och, inte minst, inse att den här rehabiliteringen kommer att vara livslång men att den på sikt mer kommer kallas ”allsidig träning med lite extra fokus på ben, knä och rörlighet”.
I sig ingen större omställning. Jag tränar redan allsidigt och varvar löppassen med styrketräning. Men löpningen är ändå grejen. Jag älskar att vara snabb och uthållig och målet post-operationen har hela tiden varit att komma tillbaka till en halvmara på 90 minuter. Där är jag inte än…
…men det tar sig och längs vägen behöver jag utmaningar.
Mitt Everest årgång 2025
I maj drog årets Mitt Everest-utmaning igång, där man ska ta sig upp på världens högsta berg fast i sin egen hammabacke. För vår del blev det här till och med sjätte året i rad. Löpningen sker i skidbackarna vi har i vår närhet eller kommer åt. De flesta av våra höjdmeter händer på Frösön och Funäsdalsberget, plus att vi i sommar joggat upp på några fjälltoppar i Funäsfjällen.
Om vi är själva? Inte alls, eftersom Korpen har det här som en nationell utmaning där alla kan delta på egna villkor och i egna backar. Jäkla roligt och utmanande projekt, från maj till slutet av oktober.
Men med nytt korsband i knät då?
Ja det blev minst sagt en lugn start. De första vändorna i maj för att känna av statusen. Och gudars så bra det kändes! Redan då. Allt eftersom sommaren rullat på har rehaben fortsatt. Benen har blivit starkare och träningen som helhet har intensifierats. Inklusive backträningen. Jag har till och med blivit förvånad över hur stark jag känt mig, vilket nog är det bästa betyget av dem alla.
354 dagar senare
I fredags gick vi i mål! Både Maria och jag. Rekordtidigt tror jag bestämt, vilket var lite märkligt eftersom vi knappt gjorde ett enda pass under hela juli. Men nu stod vi där i skidbacken på Funäsdalsberget, 8849 meter över havet, och blickade ut över Härjedalens vackra fjäll. Kanske inte lika häftig vy som om vi stått på toppen i Himalaya men å andra sidan inget större behov av syrgas. Men kanske allra helst jävligt nöjda efter en slutspurt i augusti helt klart värd sitt namn. Ja men plus ett jäkligt fint kvitto på att knät mer eller mindre är i sin ordning och att träningen går framåt, ”bara” 354 dagar efter den där operationen.
Mersmak minst sagt, och än är vi inte klara med backträningen för i år. Det blir fortsättning så länge backarna tillåter. Sedan tar vi sikte på nästa år. Ses vi i backarna då?
[…] och i fredags stängde vi årets säsong med att defilera i mål. Toppen av Everest nådde vi redan i september så nu handlade det mest om att nå nästa […]