Igår var jag hos sjukgymnasten igen. Gillar det skarpt. Vi pratar status, vi testar lite övningar och jag får ”läxor” att göra inför nästa tillfälle ett par-tre veckor bort. Han är nöjd. Det är jag också. Han för att det går framåt. Jag för att han är engagerad, ger mig bra uppgifter och… ja, också för att det går framåt. Enligt honom ligger jag väldigt långt framme för att vara bara tio veckor efter D-day. Hur bra är inte det?
Efter den första periodens intensiva framsteg, nästan från dag till dag, har wow-upplevelserna glesats ut så här två månader senare. Fullt naturligt så klart och sjukgymnasten har beskrivit de kommande månaderna som de jobbigaste. Främst mentalt. Just för att det på sina håll kan kännas bra men att det fortfarande är massor kvar att jobba med. Det händer saker bakom kulisserna men kanske inte särskilt synligt. Det handlar nu mer om att bita i, köra på och hålla ut. Och då, kära ni, då behöver jag ge mig själv motivation.
Målen.
Outa det bara, outa det!
Jag måste ha mål. Jag vill ha mål. Jag behöver mål. Att kunna fantisera om, drömma om, sträva mot, spara till, deadlines att förhålla mig till och kunna checka av. Jag vill ha fysiska mål. Aktiviteter. Ansträngningar. Pulshöjare. Upplevelser. Kanske främst upplevelser.
Bråttom har jag dock inte. Alls. Inställningen är att det här minsann får ta sin tid. Jag har accepterat det, vilket för egen del faktiskt är en bedrift i sig.
Ett sätt att få målen mer verkliga är att outa dem högt. För andra. Nej, jag tänker inte ställa mig på Stortorget i Östersund och skrika ut dem med megafon. Jag tar dem här istället. I min bloggmegafon.
De kortsiktiga målen
Vad gäller de kommande 6-9 månaderna så är målet att komma tillbaka. Där jag kan använda kropp och ben så ”fullt ut” det går. Jag tänker på nivån att kunna längdskida i Funäsdalen i vinter, kanske rentav börja jogga försiktigt på curvelöpbandet efter nyår och på en ganska stilla nivå dra igång mina HIIT-pass på gymmet igen.
Just nu sitter jag på motionscykeln och kör styrkeövningar för knät. Jag har till och med blandat in vikter för benpress och knäböj. Trodde ju aldrig den dagen skulle komma att jag längtade efter benpressen faktiskt.
Så, ett mål i klartext? Att kunna sträckåka en mil längdskidor någon gång under Q1 2025. Jag börjar där.
Målen på lång sikt
Om ett år ska jag enligt ”pappret” vara fullt återställd. Då ska jag kunna vara aktiv som tidigare utan att ha en tanke på eventuella konsekvenser. Springa, vandra, semestra, släpa packning, åka utförsskidor och köra fullskaliga pass på gymmet. Med mera.
Löpningen får bli mitt mått på hur bra det går. Med det sagt så ska jag tillbaka till samma form som jag hade innan operationen. Jag menar, har jag gjort halvmaran på 1:25 med trasigt korsband så borde jag ju kunna göra den på samma-ish tid med ett reparerat dito. Med det sagt är halvmilen på under 20 minuter fullt rimligt, milen på sub-40 och halvmaran på under 90 minuter. Ett nytt maraton? Tja, varför inte men kanske inte det första jag prioriterar.
Så, ett mål i klartext? Milen på sub-40 någon under Q3 2025. Har ni något roligt och snabbt lopp att tipsa om så droppa en kommentar längst ner.
Två (lite mer) extrema ambitioner
Sedan finns ju de lite mer extrema önskemålen. Jag gillar äventyr, adrenalin och puls. Och bergsmiljöer. Skyrunning i alperna vore ju ballt men eftersom jag redan har massa löpmål på listan så väljer jag två andra lite mer extrema aktiviteter istället.
Jag vill klättra via ferrata i alperna under 2025! Eftersom det är mer helkropp än belastning på knä och ben så tänker jag att det här borde kunna fungera relativt tidigt, alltså redan under kommande sommar. Skuleberget har jag kört flera gånger och det kanske blir en bra kickoff men framöver ska jag definitivt köra en häftig led någonstans i Österrike eller Schweiz.
Men. Det fetaste målen av dem alla kommer… nu.
Mount Blanc. I tio år har jag haft span på den där toppen. Tio år. Det var vårt besök i Chamonix som drog igång tankarna men sedan har det av olika anledningar inte blivit av. Med lite mer perspektiv på saker och ting (två år av rehab) och med vetskapen att man inte blir yngre så är det ju nästan bara att sätta ner foten.
Så, ett par mål i klartext? Via ferrata i alperna och bestiga Mount Blanc innan sommaren 2026 är över.
En bra tid är bara en liten del
Mål. Det är bra skit. Jag behöver dem. Jag vill ha dem. De tar mig framåt.
Kanske låter det onödigt intensivt att sätta tidsmål och vad spelar ett specifikt klockslag på en halvmaraton för roll? Kanske inte så mycket i det världsliga. Däremot så innebär det ju för mig att jag vill återgå till hur jag var innan operationen. Snabb. Stark. Rörlig. Det innebär ju också att den aktiva vardagen med arbete, resor och aktiviteter blir både lättare och roligare.
Vi tar det väl härifrån tänker jag och så fortsätter jag med rehaben.
Ses på gymmet!
Gott att läsa om dina planer framåt. Känns tryggt att du accepterat och ger knät den tid för att läka. Du har disciplin och nu är det rätt tid att anv den. Heja dig!!!!! Kram,kram från fastern
Ja, jag är glad att jag har den insikten nu för hade jag gjort operationen när korsbandet gick av är jag inte säker på att jag följt rehaben lika slaviskt… Kram! 🙂
Ganska stilla nivå på HIIT???!!!!! Har av egen erfarenhet märkt att det är väldigt svårt att inte dras med av musik, instruktör som peppar högt och sedan all svett. När passet är slut har man kört skiten ur sig i alla fall och tar sig knappt därifrån, hög på livet. Kul är det i alla fall att det funkar med sjukgymnasten och att ni på samma nivå, att vederbörande vet vem människan bakom knäet är och dennes behov.
Haha, man måste ju faktiskt inte gå 110% på HIIT om man inte vill men ja, jag håller med om att det är väldigt lätt att följa med i flowet. Vill mest tillbaka bara för att få lite energi i träningen igen.
Men det låter som att vi har samma fina syn på HIIT-pass ändå. 😉