Sveriges mittpunkt – mitten av inget, mitten av allt

Söndag. Morgon. Huttrande tar vi oss från porten de tjugo metrarna ut till bilen, som inte längre är isbelagd som för en timme sedan. Vi sätter oss i värmen. Länge leve kupévärmare. Det fanns en tid när jag såg rutskrapandets process som morgongympa men i ärlighetens namn är jag ganska tacksam över att inte längre vara en del av det. Jag får träning ändå så jag klarar mig. Och lite till.

Solen sticker oss i ögonen när vi rullar i dess riktning åt sydost. E14 bjuder på varierande väglag och längs vägkanterna skvallrar det vita guldet om vilken årstid det barkar åt. Kaffet värmer kroppen och får huvudet att vakna till så här på den sjunde och sista etappen som ska skrivas in i 2014 års historiebok.

E14

Femton mil efter avfärd. Våra nya Hakka-däck sätts på prov i de sista kilometrarnas uppförsbacke mot vårt mål. Snömodden och isen håller nästan på att parkera oss men bil, gummi och dubb sliter och vi tar oss hela vägen upp. Det blåser fa-aan. Vyerna värmer. Milsvida är de. På toppen finns vårt landmärke som vi jagat idag och sedan några månader.

In the middle of nowhere. In the middle of everything.

Flataklocken
Dryden på Flataklocken

Sveriges geografiska mittpunkt. Lika långt till Treriksröset som till Smygehuk. Fem mil öster om Ånge och sex mil väster om Sundsvall. Flataklockens topp sträcker sig upp på magnifika 465 (nåväl) meter över havet. Vinden friskar i som om den fått fart hela vägen från Finland och den är kall som om den färdats hela vägen från Sibirien. Efter femton minuters genomfrusenhet hela vägen in i märgen landar vi återigen i bilen för den spännande nedfärden. En ny mugg kaffe fyller kroppen med värme.

Omvägar har blivit lite av vårt signum, efter de 50-60 mil vi körde för Treriksrösets skull sist gång, så vi tvekar knappt när vi bestämmer oss för att luncha i Sundsvall,  en armlängds avstånd bort i sammanhanget. Vi skålar i vatten och sammanfattar de senaste månadernas jakt på ytterligheter. Nord, syd, öst, väst, toppen och botten. Och så tillslut då mitten. Idag. Som, trots de sibiriska vindarna, mer går som en innerlighet än något annat.

Nu är vi klara. Nu kan vi börja skissa på nästa projekt. 2015 har en del att leva upp till.

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.