Ögonbrynshöjare. Ni vet. När en gör det där kanske mindre väntade, fattar det där tillsynes märkliga beslutet eller gör något annat som faller utanför normen för vad som anses vara inom rimlighetens gränser. Saker som aldrig skulle falla andra in. Saker som höjer min egen tillvaro till skyarna. Bokstavligt talat genom att hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan på 4000 meters höjd (well, inte bara ett och två utan tre tandemhopp har jag gjort!). Eller som att dricka te med tepåsen kvar i muggen (förhöjer smaken ganska mycket istället för att det ska smaka cirka ingenting). Eller som att åka på en resa under en sådan tidsperiod att det hos den breda massan förefaller som att, citat nu då, ”man inte hinner med allt!”.
Vi kör en dagens sanning på det tycker jag.
Så här: det spelar ingen roll om jag åker tre dagar, tre veckor, tre månader eller tre år. Jag kommer inte att hinna se allt ändå. Det är fakta. Jag kommer att hinna se mycket. Jag kommer att hinna se mer eller mindre. Jag kan åka någonstans i en månad och inte lyfta ett finger. Jag kan åka någonstans i tre dagar och köra fullt ös medvetslös. Synonymt med alla resorna är att jag har upplevelser på det mentala kontot. Med andra ord går jag aldrig någonsin in för att ”hinna se allt” utan jag tar de timmar, dagar, veckor jag får och utvecklar dem på för mig bästa möjliga sätt. Ibland är det tillbakalutat och slow travel. Ibland är det med tempo. Ibland planlöst. Ibland med varje timme strukturerad i detalj.
Det räcker ganska långt att ha flexibiliteten tycker jag. Att våga sticka iväg. Långt som kort. Kort som länge. Att göra det jag själv vill och inte det andra tycker att jag ska hinna.
Tre dagar LAX förra året, kort tid för en long-haul kan tyckas, men jag tittade nyligen på en liknande tripp för den kommande hösten (utan att komma till skott (än)). Jag gör lätt om det eftersom jag får ut en hel del av en sådan resa. För mig är inte bara destinationen själva resan utan även timmarna till och från. Oavsett det är bil, tåg, buss eller flyg. Det är också upplevelser, inklusive flygplatshäng och flygplanshäng. Och det måste väl ändå vara en stor fördel med den inställningen istället för att se det som bortkastad tid.
Hur resonerar du? Vart går gränsen för dina resor när det kommer till avstånd, reselängd och kostnader?
Nu drar jag kanske ner stämningen lite här, men just väldigt långa flygresor för kort tid kan jag inte riktigt motivera längre ur miljöperspektivet. Det är den stora begränsningen. 3 dagar i KL för kort. Har dock gjort dryga 4 dygn i Singapore, som enda destination, och det var klart värt (skulle göra om det men med sämre samvete idag än då). Packat schema, som du säger, jag tycker att jag verkligen hann göra Singapore på de dagarna.
Och yes, jag gillar också resan i sig och allt runtomkring, resan börjar INTE när jag lämnat väskorna på hotellet. Flygresan är min bästa återhämtning, där jag checkar ut och checkar in i semestermode. Love it. Älskar för den delen känslan av att kliva in på Arlanda också.
När vi bodde i NY i 3 månader umgicks vi mycket med andra svenskar där som var på 1-2-årskontrakt. De var SÅ imponerade av vårt tempo och schema, våra helger innehöll alltid något ”extra”. De som närmade sig slutet på sina kontrakt hade inte gjort en fjärdedel av det vi gjort. Det är ju liksom så det blir. Därför kan jag också älska att återvända till ställen. Första gången vill jag inte missa DET. DÄR. men kommande gånger bara är jag och njuter. Liksom.
Ja, miljöaspekten med korta långresor tar emot lite även här men i LA-fallet så kompenserade jag med att flyga snåla Dreamlinern. 😉 Inte riktigt samma grej med NY-resan i höst då, A380 är inte den bränslesnålaste maskinen har jag hört…
Jag tror att det är lätt att bli hemmablind om en är på ett ställe för länge. Därför, exempelvis, tycker jag det är utmärkt att föräldrarna kommer upp till Östersund från Trollhättan emellanåt så att även jag tar mig tid att turista här i krokarna. Det blir ju liksom aldrig av annars, att man går på de där småställena i och kring stan för det ser inte mina hemmaögon.
Den långa F-piren på Arlandas T5 är en av mina flygplatsfavoriter. Den pratar verkligen ”nu drar vi!” så där kan jag lätt sitta av ett par timmar.