Att ta sig ur skiten kan vara svårare än en tror. Ofta. Ni vet, när ett beroende har kommit krypandes och etsat sig fast i huvud, kropp, själv. Och i det här fallet mobilen. Jag började ju spela Sim City för ganska exakt ett år sedan, ni kanske läste inläggen om starten och när skrytbygget tog form, och tänkte redan i maj att… nej, nu får det räcka. Helt irriterande svårt var det tydligen att bli kvitt begäret att bara bygga lite till, fylla ett kvarter till med bara några hus till och öka invånarantalet med bara några tusen till.
I oktober la jag av efter en ominstallation av mobilen. Jag gick på avvänjning första veckan. Nu, ett par månader senare är jag ren. Spelet har inte installerats igen och jag har plötsligt massor av tid över att göra annat på. Livsgnistan är liksom tillbaka. Härliga tider.
…och så gick jag igenom skärmdumparna jag tog i höstas. Då kom suget. Som att skicka in en före detta rökare på en dimmig pub i London och tro att hen ska komma ut rökfri. Haha!
Detta inlägg skrevs i samarbete med en lite mer ironisk del av mig.
Haha. Bästa ever
Jag vet inte om det där var en komplimang ens. 😉
Nope. Det vet man aldrig med mig 😉
Ha, ha.. Spelar aldrig annat än oförstående, fungerar nog denna gång också 🙂
Katta, haha! 🙂