Så kom vi fram. Nästan på minuten ett dygn senare än planerat, efter att flygbolaget lyckats med konststycket att hålla oss på resande fot betydligt längre än både önskat och nödvändigt. Det föregående dygnet har kantats av frustration, irritation, hopp och uppgivenhet. Och några få timmars sömn, i två hopslagna fåtöljer och en stimmig lounge på flygplatsen i Addis Abeba.
Men. Att rulla fram de sista metrarna i taxin. Kryssandes på kostigen i ett evigt parerande mellan dess decimeterdjupa hålor. Genom gränderna bland hyddor och barn som storögt följer vår färd. Med 33-gradig hetta som får svetten att rinna. Att kliva ur bilen och sätta fötterna direkt på en strand som vätter mot en vidöppen ocean. Omgiven av palmer och tillsynes oändlig åt båda håll. Sekunderna av den hittills oändliga resan känns plötsligt förlösande, med en närmast surrealistisk känsla. I världsklass. Vi är här. På plats. På riktigt?
Jambiani. Zanzibars sydöstra kust. Stranden ligger tydligt påverkad av tidvattnet den här eftermiddagen några dagar innan jul. Inga konstigheter, det är vardag. Långt långt ut, där vattnet egentligen ska ligga meterdjupt, flanerar ett par turister samtidigt som lokalbefolkningen gör sina vardagssysslor. Ser över sina båtar. Samlar sitt sjögräs. Bortanför dem slår Indiska Oceanens vågor in och brytningarna mot reven syns tydligt trots att de är flera hundra meter ut. Uppe på stranden, i den kritvita sanden, sitter barn och ungdomar och väntar. På sina lagkamrater. På publik. På att fotbollsplanen ska riggas.
En stund senare är några pinnar nedtryckta i sanden. Som målburar och som hörnflaggor. Domaren visslar i pipan och matchen är igång. Ett femtiotal i publiken, några fåtal likbleka turister och merparten lokalbor, lever sig ivrigt in i händelserna. Precis som spelarna. Precis som avbytarna bakom målen. Det är fria byten. Schysst spel. Läckra dribblingar. Flera gånger studsar bollen till inkast, ut bland stenar och rev som ligger fullt blottade i sviterna av ebben.
Titt som tätt ramlar en boll in i det nätlösa målet. Med efterföljande glädjerus och målgester på den ojämna och lätt sluttande planen. Då blir barnen som på resande fot, som om de inte alls befann sig på en sandstrand på Zanzibar utan mer inför en jublande storpublik på Old Trafford, Allianz eller Olimpico. Igenkänningsfaktorn är skyhög. Glädjen tar sig samma uttryck för några barn i Afrika 2015 som när jag gjorde mål och lekte van Basten, Matthäus eller Schillaci på fotbollsplanerna i Brålanda. För 25 år sedan.
Fotbollströjorna de har på sig berättar, utan att de själva säger något, att det följs internationell fotboll även på en ö längs med Afrikas östkust, strax söder om ekvatorn. Som om vi borde tro något annat. Arsenal. Manchester United. Liverpool. Någon enstaka Barcelona-tröja. Och så givetvis PSG och Ibrahimović, som per automatik kommer på tal när vi berättar att vi är från Sverige, det där kalla landet långt uppe i norr.
Ett dygn senare än planerat, efter två dagar på resande fot, står vi i den vita sanden och tittar på fotboll, medan solen sänker sig ner bakom Jambianis palmer, hyddor och bungalows. Vattnet börjar sakta men säkert vandra upp mot oss igen. Domaren blåser av matchen och när mörkret fallit har de allra flesta gått hem.
Vi har slagit oss ner vid ett bord för middag. Och för att samla ihop dagens intryck. Vi känner hur oceanvindarna sveper in under halmtaket på restaurangen. Livet på resande fot må vara underbart men ibland är känslan av att till slut komma fram starkare än normalt. Som idag. När mötet med en oändlig strand kantad av palmer blev mitt första intryck av Jambiani.
Det om något tar jag med mig in i sömnen, när vi ett par timmar senare ligger bakom myggnätet och lyssnar på takfläktens otacksamma jobb att svalka oss.
Igenkänning att se stränderna och de där långsmala träbåtarna! Zanzibar är så vackert!
Ja, verkligen vackert på sitt sätt men också vilka kontraster det blir med tidvattnet. Från vita fina stränder och klarblått vatten till hundratals meter av frilagd havsbotten med kantrade båtar.
Vi väntar med spänning på dina inlägg om Zanzibar! Vi planerar att åka ditt exakt ett år efter att du satte din fot där…
Ah, vad trevligt! Jag håller på att författa och samla ihop bilder. Råkade dock ut för lite Lightroom-missöden igår så jag får göra omtag på några timmars jobb. 🙂
Åh nej, surt… :/
Backuper är bra grejer. 🙂
Kul att läsa om er resa, du är en bra skribent! Har egna minnen från Indiska Oceanen som förstärker berättelsen. Läser gärna mer!!
Hej och tack för fin feedback Ann! Det kommer fler inlägg, kul att du hade igenkänningsfaktor! 🙂
Detta resmål verkar sannerligen vara något utöver det vanliga! (Vad som nu är ”vanligt”.) 😉 Men spännande och vackert ser det ut! Ser fram emot att läsa mer.
Anna, det är på gång fler inlägg. 🙂 Och ja, för mig som inte är soldyrkare av sorten ”ligga på stranden och steka i två veckor” så var det här ett bra resmål, för även om just den möjligheten finns (!) så går det också att göra hundra andra saker istället.
Kul att läsa! Särskild eftersom jag funderar på en resa från Zanzibar till Victoria Falls 🙂
Johnny, vad tänker du för rutt? 🙂
Som vanligt, riktigt riktigt snyggt skrivet. Ser fram emot nästa inlägg 🙂
discoveringtheplanet: Det kommer fler. Med ojämna mellanrum. 😉
Kul att läsa om din resa till Zanzibar. Ska läsa mycket och lägga på minnet inför resan dit i juli 3 veckor.
Härligt Carina, hoppas att ni får en bra resa dit! Ställ gärna frågor, så kan vi se vad jag kan svara på. 🙂
[…] våra första intryck av Jambiani lagt sig, när vi avhandlat en natt i 30-gradig värme med en surrande takfläkt till ingen nytta […]