Zanzibars östkust, paradiset i två dagar

Från hetsiga flygplatser, irriterade passagerarkollegor, biljettköer klockan 3 på morgonen och en vänstertrafikerad taxiresa tvärs över ön. Till lugnets ljuva vrå på en av Jambianis stränder, en egen bungalow med första parkett till indiska oceanen och Zanzibars östkust.

När våra första intryck av Jambiani lagt sig, när vi avhandlat en natt i 30-gradig värme med en surrande takfläkt till ingen nytta och när vi fått i oss en fin fruktfrukost och en mugg kaffe. Då var vi redo att se oss om i det som många kallar paradiset. Jambianis stränder i två dagar kändes som en evighet för den rastlösa delen av mig men samtidigt alldeles för kort för en ordentlig återhämtning och avkoppling.

Introvertparadiset på östkusten

Den introverta delen av mig gillar när det inte händer allt för mycket, speciellt efter en period av hets och stress. Då behöver jag lite rekreation. Som i Jambiani. Att få luta mig tillbaka och på egen hand och i egna tankar iaktta människorna runtomkring och se hur livet rullar på både framför och bakom kulisserna. Turister kontra lokalbefolkning. Så sett här den här platsen rena paradiset.

Men en rastlös själv behöver inte oroa sig heller. Zanzibars östkust erbjuder en hel del aktiviteter. Om en så önskar. Om en så orkar lyssna. Lyssna på alla de dussintals förslag en möts av hos lokalbefolkningen varje timme, som mer än gärna säljer tjänsterna rakt upp och ner på stranden. Snorklingsturer, simma med delfiner, kryddturer, nationalparkerna, taxiresor, handmassage och hantverk.

En kan välja och vraka. Eller säga att en redan är fullbokad fram till avresedagen för att slippa tjatet. Även om jag personligen inte gillar påstridiga försäljare så har flera av dem intressanta historier att bjuda på. Om sig själva. Om andra turister de mött. Om deras liv. Om andras liv.

Snorkling och taxiresor

Vi träffar på Habibu Kacho, en av Jambianis alla unga invånare, på stranden redan första kvällen och trots sitt huvudsakliga syfte att sälja tjänster så visar sig han vara en av de mest ödmjuka i ”branschen”. Enligt egen utsago en fotbollsfanatiker som jobbar in pengar för att plugga till läkare och bli Jambianis första doktor. I våra ögon en bland många andra vänliga själar men som också löser våra önskemål utan problem, så väl snorkling som två taxiresor kors och tvärs över ön.

Habibu är dock Arsenal-supporter, men jag får vackert hantera det och lyckligtvis (beroende på vem en frågar) blev det en hel del fotbollsprat i taxin. Tillsammans med ämnen som utbildning, det senaste valet i höstas, alla de poliskontroller vi måste stanna i, framtidsdrömmar, det kommande omvalet. Och så vidare. Dessutom kör han bra, där på vänstersidan avvägen.

När vi efter två dagar sätter oss i taxin och lämnar Jambiani har vi hunnit med ungefär det vi tänkte. Slentrianpromenerat längs stranden, fotograferat snäckor, filmat supersnabba krabbor, besökt Jozani Chwaka Bay nationalpark och sett de lokala ungarna spela fotboll. Vi har åkt i en liten hemmabygd segelbåt med ihåligt segel, snorklat i det turkosa vattnet och bränt oss i solen. Pratat med femtioelva säljare, morsat på massa ungar som med stora ögon följt alla våra steg och ätit frukost med oceanutsikt.

Utan hets. I vår egen takt. Hur skönt? Så skönt.

Taxin rullar norrut, genom Zanzibars landskap och bakom de vita strändernas kulisser. Genom byar och åkerlandskap. Förbi murar som döljer lyxiga resorts som är granne med hyddor och fotbollsplaner utan målburar. Nästa anhalt är Nungwi. Det ska visa sig vara en ganska annorlunda del av ön, trots att det bara är ett dussintal mil mellan platserna.

Vi har Jambiani och Zanzibars östkust i färskt minne. Det är lätt att komma ihåg sådana här saker.