Man, snart 36 år. Vad tänker du när du hör det? Fast stabilt jobb, kanske mellanchef på ett mellanstort företag i en mellanstor stad i mellanmjölkens Sverige? Ett par-tre ungar? En Audi A6 Quattro som en själv byter olja på? Ett renoveringsprojekt till hus där en är händig nog att själv byta golvbrunn och lägga om taket? En hund att utfodra? Och så en fru givetvis, som klämt ut ungarna? Well, den där normen är bara en prick i horisonten. För jag är ju konstig, tydligen ganska galen – men också väldigt stolt.
Man, snart 36 år. Tillsvidareanställd på dagen och bloggare på natten. Inga egna barn. Ingen Audi A6:a och bilen som ägs får oljan bytt på verkstad. Lägenhet, där snickare får bygga när något ska byggas eftersom jag själv är händig som en påse chips. Inga husdjur men en katt på lån ibland. Ingen fru men sambo. Och framförallt – jag ser mig vare sig som konstig eller galen. Däremot stolt.
I mina ögon gör jag ju inga konstiga eller galna saker saker. Jag gör bara saker som jag tycker verkar roliga, som gör att jag trivs med livet och som (mer eller mindre) utvecklar mig som människa. Som att dra själv till LA i tre dagar och i hyrbil kryssa på sjufiliga motorvägar. Eller åka ner till Stockholm över en eftermiddag för att gå på afterwork. Eller dra till Köpenhamn och se på fotboll när jag inte ens håller på något av lagen som spelar. Eller att bara sätta sig i soffan efter en lång arbetsdag och spela FIFA i tre timmar på PS4:an. Nej, det sista där kanske inte utvecklar mig som människa men det gör att jag får koppla bort allt annat en stund och bara… vara.
Jag kan förstå att det här kan verka helt främmande för folk som har ungar, renoveringsjobb, hämta/lämna-scheman och hundrafemton aktivitetstider att passa vecka ut och vecka in. Jag kan förstå det. Det är dock inte alla gånger den förståelsen är ömsesidig. Att inte skaffa barn. Att inte ha ett stort hus att se om. Att dra på en fotbollsresa över kvällen bara för att det är roligt. För det är ju inte det ”normala” livet som ska förväntas av en 36-årig man, vars favoritbutiker ska heta Biltema och XXL Bygg.
Alltså. Ursäkta mig men vilket jävla skitsnack och jag är så förbannat trött på det.
Livet består av val. Vi gör alla olika val. Jag gör mina. Du gör dina. Någon annan gör sina. Förhoppningsvis gör vi valen utifrån vad vi själva vill för att må bra. Någon skaffar barn, en annan renoverar sitt hus, den tredje ligger under bilen och byter olja. Själv bokar jag en ny resa till någon plats jag längtar efter att besöka. För det får mig att må bra.
Man, snart 36 år. Försöker bryta ner den norm som talar om vad som förväntas av en sådan person. Jag heter Dryden och är kanske inte som alla andra barn kan tyckas. Kanske lite konstig och eventuellt lite galen, beroende på vem som är betraktaren. Men jag också stolt. Stolt över att ta vara på de möjligheter som finns i det land vi lever i. Stolt över att gå den vägen som gör mig lycklig. Stolt över det jag gör.
Frågor på det? Nej, jag tänkte väl det.
Inga frågor – schysst liv. Du är dessutom ung och kommer hinna med både det ena och andra i lugn och ro.
Tack för peppen Hans! 🙂
Absolut inga frågor på det. Möjligtvis undrar jag om normen för hur man ska vara är hårdare utanför Stockholm? Eller är jag fördomsfull då kanske? Tänker bara att ju större stad desto fler olika människor, och ju mer får man acceptera att folk gör olika. Känner ju inte heller riktigt igen de där förväntningarna. Hälsningar 40-årig kvinna utan egna barn, som pluggat hela livet men ändå satsar lite tafatt på karriären men istället bloggar väldigt mycket 😉
FREEDOMtravel, det kanske är så att det ser annorlunda ut beroende på var man bor också? Själv kände jag framförallt ”innan 30” lite press från omgivningen på det här med framförallt barn. Det räckte jag höll i en unge så var kommentarerna där. ”Tränar du, Daniel?”. Nej. Jag håller någon annans unge medan föräldern är på muggen. Eller nåt sånt. Det kanske är sådana kommentarer som spätt på min inställning till det där normaliserade familjelivet? Att jag minsann ska visa dem att det går fint att vara utan egna barn och att det inte är någon självklarhet att äga ett hus och vara händig. Jag är lite som dig, gör bloggen helhjärtat då den är bland det roligaste (och även mest tidskrävande) som jag har just nu. Och jag klagar inte! 🙂
BAM! Där satt den, det klockrena inlägget som jag själv gått och funderat på men inte hittat ord till. Nu är ju jag varken man, 36, eller har en katt på lån. Men jag känner igen mig i galenskapen och reslusten du skriver om och kan nog också uppfattas som tokig och ”onormig” (av de som vill kalla det så…). Just därför blir jag så glad att du delar med dig av positiv inspo och restips!
Tack det samma, Sanna! Haha, BAM!
Inga frågor, bara glädje varje gång jag ”träffar” människor som lyssnar på sig själva och vågar välja de vägar de själv vill gå!
Tusan vilken bra text och exakt vad jag behövde läsa idag! Hur är det egentligen möjligt att, 2016, det ibland finns så lite förståelse för att inte leva efter ”normen”? Och vad är egentligen normen? Din blogg inspirerar och jag gillar när du tar upp ämnen som detta. Så fortsätt att vara stolt över dina vägval!
Katrin, det har jag också funderat på ibland. Vad är egentligen normen? Men så blir det ibland så jädra glasklart vad normen är att jag blir alldeles matt, framförallt när folk tittar med sneda ögon på de val man själv gör. Men ja, jag tänker fortsätta vara stolt. Tack för din pepp! 🙂
Bra inlägg! Man behöver inte alltid göra som alla andra, man ska göra det man trivs med! Som att vara 31 år med bra jobb som man tar tjänstledigt från, sälja båda bilarna, båda motorcyklarna, packa ner katterna och hyra ut huset för ett år utomlands! Dreams, baby! 😀
Dream Emmi, dreams! Jag är helt klart imponerad över era val! 🙂
Jag hejjar på dig! Har flera vänner som oxå valt att inte skaffa barn och gång på gång får motivera och förklara. Jag tror att många frågar av ren nyfikenhet och inte för att de tycker att personen är galen eller konstig men att bli ifrågasätt har ju ofta den effekten.
Ja, jag får också den känslan. Även om de inte vill något ont så blir det ändå en känslig fråga. Jag menar, de har ingen aning om bakgrunden till valet att inte ha egna barn. Det kan ju vara så att de febrilt försökt väldigt länge utan framgång och då kan en sådan fråga träffa väldigt fel.
Hahaha you crack me up. Tack för den. Du är inte ensam ”galen”. Inget hus, inga barn [och kvinna på det], dock volvo. Och visst måste man kunna följa sin egen väg utan att behöva försvara den eller vara galen :D…
Jag önskar men alla förstår inte den grejen tyvärr. Men jag tänker fortsätta knalla den egna vägen. Den fungerar bra och jag har roligt under tiden. 🙂 Tack för feedback!
Hittade hit efter ditt besök på ”Freedomtravels husbåt” och inser att jag har hittat en kanonhärlig blogg! Va kul! Och som svar på din fråga – nix, inga frågor på det! Du gör så rätt! Och visst består livet av val. Här är en som valde barn och hus (dock ej renoveringsobjekt!) en gång och ”ett annat typ av liv” lite senare. Det är ju aldrig för sent för vare sig det ena eller det andra. Huvudsaken (om du frågar mig) är att den dag jag ”hamnar på hemmet” vill jag inte sitta där och ångra saker jag inte gjorde, däremot kan jag tänka mig att ångra saker jag gjort, för då har jag i alla fall testat…
/Marina
Härligt Marina, välkommen hit! 🙂 Nej men visst är det som du skriver, det är aldrig försent och det där med att ångra saker. Alltså, det kan en väl göra men det är ju som du säger – roligare att ångra saker för då har de testats i alla fall. Allt kan ju inte vara succé hela tiden heller.