Fjällvärlden i blickfånget

När isen fortfarande ligger tjock på Storsjön. När inte ens vågorna ger ifrån sig minsta kluckande. När träden skyddar en från västanvinden som fått fart från fjällvärlden. När en kan gå längst ut längs stranden och njuta av lugnet och tystnaden. När en kan slå sig ner på en klippa och ha lite av Jämtlands finaste i blickfånget.

Lördag förmiddag. Maria har tydligt deklarerat att hon vill ut. Andas. Röra på sig. Ofta är det hon som sliter mig över tröskeln, både den fysiska och mentala, och tar tag i sånt. Och jag är tacksam för det. För oftast vill jag. Egentligen.

En stund senare parkerar vi ute på Andersön. Tjocka vindtäta tröjan är på. Hikingbrallorna också. Och mina Meindl-kängor. Det är alltid något speciellt med att få snöra på sig vandringskängorna och kliva ut i naturen. Oavsett det är flerdagarstur till Kebnekaise eller en ö i Storsjön, tjugominuters bilfärd från Östersund.

Vi vandrar ut mot västra stranden och har isen ständigt bara några meter från oss, där den pressat sig upp mot klippblocken. Det är välskyltat både vad gäller leder och historik kring ön. Fornlämningar visas, så väl från ”vår tid” ett par-tre tusen år tillbaka som miljoner av år bakåt i tiden när det som idag är en ö och berg i Jämtland började formas, där söder om ekvatorn någonstans.

Efter en stund slår vi oss ner i en soffa där landmassa möter is. En soffa beståendes av två väldigt välplacerade klippblock som ger oss första parkett till fjällvärlden och den isbelagda Storsjön. Det är helt tyst. Den varma chokladen tinar upp oss en smula och de spartanska mackorna är en utmärkt lunch. Jag tror att känslan och smaken till hälften sitter i miljön. Om inte mer.

Jag kliver ut på sjön och fångar några halvmeterdjupa sprickor med kameran och därunder blottas en stenig botten. Isen är tjock och bottenfrusen. En längdskidåkare glider förbi i sin ensamhet. Vad hen inte vet är att det väntar motvind bakom udden och Käringnäset. Det vet inte vi heller men en stund senare friskar det i när vi tar andra halvan av vår vandring, längs den östra stranden och tillbaka mot parkeringen.

Knappt en mil senare har vi gjort några av Andersöns ytterligheter. Norra spetsen, västra och östra likaså. En känner sig lite som pånyttfödd efter en runda som den här. Tystnaden, fjällvärlden på distans, lugnet, samtalen som inte avbryts av mobiler eller barn. Rekreation när den ligger så nära toppklass en kan komma. En vårvinterdag i början av april. När isen fortfarande ligger tjock och sjön är tyst.

Foto 4: M.Carlsson