Även om vi uppskattade lördagens väder med en molnbas strax under oss (typ) så är ju ändå en klarblå himmel att föredra. Ja, alltså. För att få sig en smärre omvärldsbevakning. Vida vyer och sånt som jag gillar. Ögat når inte så himla långt med gråtunga moln rätt framför näsan. Lyckligtvis då så blev det ju annat i söndags när vi skulle hem från helgen i Ramundberget. Här pratar vi upplättad stämning på Sveriges högst belägna väg.
Att komma upp med bilen på de 975 metrarna över havet. Att ha en i det närmaste 360°-vy. Att se flera av Jämtland och Härjedalens stoltheter. Helags. Lunndörrsfjällen. Skarsfjället. Att bli än mer fjällsugen. Jag kan knappt titta på ett vackert berg utan att vilja packa vandringsväskan och ge mig av.
När vi en stund senare, mellan Ljungdalen och Åsarna, dessutom får en närmare skymt av Lunndörrspasset så vill jag inget heller än att ha höst, underbara färger, en packad ryggsäck, vandringskängor på fötterna och en värmande kopp kaffe. Och en fjällvandring att ta mig an.
Underbara älskade fjäll. Måtte jag aldrig tröttna på er.
Och jag som trodde att det var Vildmarksvägen! Googlar nu och ser att den är bara 3:a…
En lär sig något nytt varje dag, 4000mil. 🙂
Snyggt! Exotiskt! Känner igen renarna från Hotel Minho! 😉
Haha, ja jag har skymtat renar även i Portugal via några bilder hos dig. Kanske måste uppsöka stället själv framöver. Ser fint ut. 🙂
Alltså! Om jag är avis nu. Renar överallt och vilka färger, vilka kort!!! I
Tack Äntligen vilse! Ja, det var faktiskt mer renar än jag trodde och de stod och smaskade i sig saker från vägen. Mums. Typ. Eh. 🙂
Hehe. 🙂 ja men barmark vet du! Det är som kosläppet i söder. När renarna får syn på barmark då får de vårkänslor.
Haha, det kan vara så! 🙂