Tänk att i mitten av april kunna sticka undan en sväng. Mitt i våren. Mitt i vintern. En kort men lång bilresa på några få men många mil. Från stadens barmark och rensopade gator till vidunderliga fjällvyer med snöklädda toppar och manchesterpistade backar ända in på eftermiddagen. Ramundberget bjöd på vårvinter i en av dess finaste former och vi själva blickade ut över en fjällvärld som är lätt att älska.
När en redan vid frukosten kan blicka ut över nypistade och orörda backar, då spritter det i min kropp i alla fall över att få komma ut och ta de första skären utför. Strax efter nio stod vi i ankarliften på väg upp och ytterligare några minuter senare hade vi manchester under skidorna, fjällvärld åt alla håll, solen i ögonen och inte en vindpust att bry oss om.
Det var nästan så vi hetsade lite för att inte missa manchesteråkningen. I onödan dessutom. Det var som nypistat även efter en timmes åkning. Och två. Och tre. Och hela dagen. När de sista svängarna gjordes i Slalombacken, framåt halvfyra och en halvtimme innan säsongen skulle rundas av, så var det fortfarande långa sträckor med räfflade, krispiga och sköna pistmaskinsspår i snön. Som att ha backen för sig själv. En hel dag. Långt bort från sittliften med sina hopar av turister och isiga puckelpister.
För så var det. Merparten av åkarna denna dag tyckte att Fjällgårdsbanan och sittliften var god nog och struntade i resten av backarna. Kanske var det för långt bort. Kanske var det för ankarliften. Eller så gillar de inte manchester. Det gjorde mig ingenting. Alls.
Det var sådan skön puls på hela dagen att vi framåt lunch i lugn och ro tog en mugg kaffe på toppen och slumrade till en stund, mitt i vårvinter och en solstekande aprilsol. Jag kan inte påminna mig om att det har hänt förut. Det var så mycket nytt den här dagen, trots att utförsåkning är sedan gammalt. Jag älskar sådana nya upptäckter, lite som det oväntade mitt i det självklara.
De har varit alldeles för få. Men naggande goda. Årets skiddagar alltså. Att då få avsluta med en av de absolut bästa pistdagar jag haft – någonsin – var bara ett briljant sätt att runda av den delen av säsongen på.
Nu är skidor, stavar, pjäxor, kläder och skidhjälm nedpackat. I förrådet får de stå i mörkret och invänta nästa säsong. Men det gör inget just nu. Jag känner mig helt till freds med att vårvinter anno 2016 går mot sitt slut. Och jag har inga ambitioner att försöka mig på att bräcka den här helgen.
För ibland är det väl så. Att en ska sluta på topp. Det var precis det vi gjorde en söndag i mitten av april.
(Smyg)foto 5: M.Carlsson
Underbara Ramis!! ?Alltså hur kunde jag inte åka dit i år?! Efter ditt fina inlägg vill jag bara dit igen!
Nu har de ju stängt för säsongen men då är ju längtan extra stor till nästa. Bara att boka och åka. Mycket fint ställe men att fördriva tiden i backarna i en hel vecka känns lite… lite? Å andra sidan finns det ju säkert massor av fina turer ut på fjällen en kan variera med.
[…] Vårvinter och sista åket […]