Ibland kommer stunderna som en vill ska vara lite längre än en kaffepaus. På de där platserna dit en troligtvis inte kommer att återkomma inom en överskådlig framtid. De där dagarna när en egentligen inte vill ha någon tid alls att passa. Då man helt enkelt bara vill stanna världen en stund.
Vi rusar vidare. Hela tiden. Ibland går det alldeles för fort för vårt eget bästa och vi missar att titta upp från våra mobiler, böcker eller andra mer eller mindre onödiga saker som upptar tid och fokus.
Häromdagen, självklart med en tid på annat håll att passa, kom jag till en plats där jag hade kunnat slå mig ner en lång stund. Alltså, en lång stund. Bara för att inte göra något mer än att inhalera stunden, vyerna, miljön, tystnaden. Och lugnet. Och bara stanna världen en stund.
Runtomkring mig verkade alla så tillfreds där de strosade runt längs grönytorna, på bryggan eller gled förbi i sina kanoter ute på sjön. Bortanför sjön reste sig bergen mäktigt med sina snötäckta toppar.
Rainbow Park, vid Alta Lake i Whistler. Rakt in i hjärtat och högt upp på listan över platser jag för evigt kommer att minnas och gärna återvänder till. Ändå var jag tvungen att åka vidare efter bara en halvtimme när det enda jag egentligen ville göra var att…
…stanna världen en stund.
Jag brukar ofta känna så. Att jag bara vill stanna världen där och då. Men ändå så är det sånt som jag inte tänker på när jag planerar något, utan då tänker jag oftast att jag hinner väl…
Det är därför jag inte vill ha så mycket planerat, just för att det ska finnas tid för att bara tagga ner ibland. 🙂
Det är det jag försöker att bli bättre på! Att inte planera in för mycket. Bra att du redan är där 🙂
Jag är nog där högst sporadiskt skulle jag säga. Kämpar fortfarande men tycker att jag har lyckats bra den senaste veckan. Tack för pepp, Helena!
Jättevackert! Mer tid och mer natur åt mänskligheten!
Ja Åsa, verkligen. Mer natur åt mänskligheten!
Jisses vilken vacker natur!
Ja Sanna, jag skulle kunna slå mig ner där. Länge. Väldigt länge!
Oj vad vackert. Ser helt fantastiskt ut.
Det var det också, fjällstårsan. Helt fantastiskt!
På pricken så! Det där som är – livet.
Livet it is, Anna!
Åh vilket fint inlägg och så välskrivet! Blev oerhört glad och rörd av att läsa detta. Ibland behöver man verkligen bara stanna upp. Eller… ganska ofta tror jag. Egentligen. Jag skulle dock säga att böcker är oerhört viktiga av en rad anledningar. Dock inte så viktiga att det inte är värt att titta upp från dem ibland. ^^
Tack Lili! Böcker eller texter av olika slag, formatet spelar nog mindre roll. Det viktiga är, som du säger, att titta upp ibland. 🙂