Det knakar i ställningarna och julivindarna sliter i tältduken. Kvällssolen möter scendimman i öppningen till tältet och utanför hörs Trollhättefallen under Oscarsbron. Zelmani kommer lika försynt som sin röst ut på scenen och tar sats på sitt eget sätt.
Med sin lika späda som hysteriskt mjuka stämma drar hon igenom sin repertoar. Med låtar från de senaste plattorna som jag aldrig hört, till de klassiska som Sing and Dance, som de spontankörde efter publikönskemål. Ljudet är långt ifrån perfekt och tältakustiken förstör nog en hel del. Men det är å andra sidan bättre än en utespelnining en sådan här dag. Zelmani ska upplevas i en tajt miljö för att känsla i låtar och framträdande nå fram. Det här kan vara så långt ifrån arenamusik man kommer.
Det här var första gången jag såg henne live och det är några år sedan nu som jag frekvent lyssnade på henne. Fast, när jag sitter och skriver här med Precious Burden-plattan från 1998 i lurarna så inser jag att det kanske är just det här lugna som jag behöver just nu. När huvudet är kaos. När rutiner och vardagsliv är borta. När semestersnurran är i full gång. När vi packar ihop väskorna var och var tredje dag för nya platser. Och när jag har femtioelva saker i huvudet jag ”måste” göra.
Tack för den insikten, Sophie Zelmani! Jag ska lyssna vidare.
Semestersnurran… och måsten, jösses – det lät lite stressande. Läste i Sas flygtidning att livemusik ska vara bra mot stress! 🙂
Ja, jag går och ser för lite live-musik helt enkelt. Kanske måste göra det mer även hemma och även på artister jag kanske vanligtvis inte skulle lyssna på. Semestersnurran anno 2016 har varit extrem så här långt. Nu hoppas jag på lite mer lugn en period.