Jag hade laddat sedan förra året. Ni vet. För den där årligt återkommande rundan footgolf som jag tillslut, efter många års försök, gick och vann i fjol. Med siktet inställt på att försvara titeln var det bara att snöra skorna och ge sig ut på golfbanan och mosa motstånd.
Trodde jag.
Att då ladda upp med en natts feberfrossa, min märkliga yrsel jag dragits med i en vecka, två Ibumetin i kroppen innan rundan och dessutom komma till en ganska oklippt golfbana? Nja. Ganska långtifrån de ultimata förutsättningarna men om det bara spelas en runda per år så är det ju bara att bita ihop och göra det bästa av saken.
I fjol inledde jag med en tia på första hålet. Det blev likadant i år. Där upphör också alla likheter, för när jag för ett år sedan skärpte till mig per omgående så landade någon konstig naiv ”det löser sig!”-känsla i huvudet i år. För hur jag än tänkte så hände det inte i år. Inte på andra eller tredje hålet. Eller femte. Eller sjunde. Eller tionde. Att blixtra till på 15 och 16 är ungefär försent. Att då hämta in 19 bollar på omöjlige MZ är naturligtvis bara tänkbart i teorin (det vill säga att han kliver av eller helt tappar fattningen). I praktiken är det mer rimligt att månen ramlar ner och träffar min västerfot.
Och det hände, som ni kanske redan listat ut, inte den här gången. Heller.
Jag plockade dock in några bollar på MJ och behövde inte sluta sist. Vilket i och för sig spelar mindre roll. Jag vann ju inte. Det är nästan så jag kan tänka mig att även kalla fotbollsgolf för #skitsport.
