Att vinna en runda footgolf

Det finns en sak som jag inte har pratat så mycket om, trots att det är en vecka sedan. Och det är konstigt. Mycket konstigt. För den är värd att nämnas. Fotbollsgolfen som vi spelade i onsdags förra veckan. Den sedvanliga på Lane Loge utanför Uddevalla. Tradition sedan 2006-nånting. Och så vidare. Så. Ska vi prata lite om den?

Jag vann. Fotbollsgolfen alltså. Och det, mina damer och herrar, var första gången i världshistorien. Som jag, vi, ni och alla andra väntat på den stunden. Cirka.

Åh, det är ju nu så här ibland ungefär som jag har så svårt för att vara ödmjuk. Men jag ska försöka. Ge mig en stund att andas bara, så ska jag försöka att inte ta mig själv på för stort allvar.

Dagen innan hade jag spelat ”riktig” golf (sån där med klubba och jättepytteliten boll). På första hålets tee (utslag) matade jag tre bollar rakt ut i evigheten. Jag verkade ha tagit med mig den känslan till Lane Loge denna eftermiddag för det första jag gör, på första hålets utslag, är att dra bollen ut i ruffen (ingen semi-ruff här inte, vi snackar en meter högt gräs!). Tio bollar tog det för mig innan bolluslingen låg i hålet.

Jag tog det från där. Och av någon märklig anledning coolade jag ner mig och började spela avslappnat. Av ren uppgivenhet? Kanske. Kanske inte. Men jag började hämta in boll för boll, hål för hål. Med några undantag. Satte de där enkla puttarna. Spelade lite säkrare kort än att gambla bort onödiga bollar.

Ja, så passade jag på att döna sönder knät en sväng också. På elfte hålet, med den högt belägna tee:n, landade jag återigen i ruffen och lyckades sparka i marken istället för på bollen. Smärtfullt och onödigt. Ändå tappar jag bara ett slag där. Tackar!

Efter tolfte tar vi fika. Där och då är det tajt i toppen. Jag släpar nu bara, efter en ordentlig upphämtning från åttonde hålet och framåt, ett ynka slag på den historiskt och notoriskt omöjlige MZ. Johan med J är hack i häl ett par bollar bakom. 61, 62 och 64 slag har vi där i topp tre. Och efter fikat brukar det hända saker. Vissa spelar upp sig. Andra spelar ner sig.

Jag spelade vare sig upp eller ner mig utan fortsatte med jämt och fint spel. Inför sista ”hålet” har jag inte bara ätit upp bollen som MZ hade vid fikat utan har nu till och med ett upp. Jag kan inte påminna mig att det har hänt tidigare. Men. Så är ju sista hålet som det är också. Där kan allt – precis allt – hända.

Sista ”hålet” är alltså ren och skär prickskjutning. Kryssen ger fem minusslag som en kan räkna bort, mittenhålet ger tre och drar man en strumprullare i de nedre hörnen så blir det inget avdrag alls. Här, av alla ställen, börjar jag gambla i jakten på att döda matchen direkt. Efter två bollar mot krysset, med centimetermarginalerna på fel sida gör jag det säkra och rullar enkelt in bollen i de nedre hörnen. Tre slag.

MZ har nu chansen. Gör han som i fjol och på första försöket placerar bollen i krysset är matchen hans. Men det gör han inte. Han drar tio sparkar utan att lyckas och då är segern både i praktiken och teorin min, eftersom Johan med J omöjligt kan hämta in tio sparkar.

Det är nu som jag då försöker att vara ödmjuk. Alltså. Vinna är ju förbannat roligt. Så är det. Inget att diskutera. Sedan har vi ju självklart väldigt roligt när vi går rundan, annars hade vi ju inte fortsatt. Det här händer ju en gång per år och då blir det ju som det blir. En rolig grej. Men också prestige i att vinna (för oss som bryr sig vill säga). I år var det min tur. Nästa år så… tja, hoppas jag att vi gör som vanligt och ses på Lane Loge igen. Då har jag en seger att försvara.

Värt att notera för i år:

• Vi kom till nyklippta gräsmattor och välansade greener. Fint!
• Vädret var som vanligt sommaren 2015. Syrerikt alltså. Allvarligt talat, det var helt okej väder för fotbollsgolf! Och så fick vi fika under tak istället för under himmel, det var nog första gången.
• Det var väl inget toppresultat i år direkt. Segern på 86 slag hade bara räckt till en fjärdeplats förra året och delad trea 2013 och 2011.
• Jag svor över hål 1 och mina tio slag i år. Förra året? Nio. Marginellt bättre alltså.
• Sjukt nöjd över att samla ihop resterna av mitt mentala jag efter hål 1 och knappa in boll för boll.
• Jag funderar fortfarande på hur en ska slå bollen på sjätte hålet. Uppförsbacke och med rejäla träd ivägen.
• HIO på 12:an borde vara fullt rimligt. Nästa år ska jag göra den perfekta chippen över staketet.